ENSAM I LIVET

Hej.

 

Var ett tag sen nu jag skrev i den här bloggen och jag vet inte om jag tänker fortsätta heller för just nu känns det meningslöst att sitta här och skriva om mitt tragiska liv, jag menar blir ju inte bättre av att jag sitter här och skriver om det.

 

För det handlar ju om att förändra sitt tankesätt och att ta tag i sig själv och inse att man är en unik person, jag är den jag är och oavsett vad folk skulle tycka om mej eller hur jag är så spelar det ingen roll jag kommer aldrig att ändra på mej, ta mej för den jag är eller ha ingen kontakt med mej, för jag har lärt mej den hårda vägen i mitt liv att man inte mår bra när man inte är sig själv och att man försöker vara någon annan för man tror inte att man duger för den man är, men jag är övertygad om att felet ligger hos motparten att den personen inte kan acceptera olikheter och det finns inte någon ”norm” som man måste följa alla människor är unika på sitt sätt och det ska man respektera att det inte finns någon ”supermänniska” som är felfri.

 

Men oavsett så har ändå den här bloggen givit mej något, jag har insett att jag tyvärr inte är ensam om att känna som jag gör och att det finns många människor där ute som är ensamma och vill inget hellre än att få ett socialt liv och det är tragiskt att det ska behöva vara så här men vad ni än gör som läser det här ge ALDRIG upp det är inte värt det för det finns alltid ett ljus i tunneln, sen är frågan NÄR den kommer inte OM för vi är värda något bättre än att känna så här och jag kommer aldrig ge upp i alla fall, det vet jag oavsett hur tungt det kommer att kännas så vet jag att jag kommer lyckas jag kommer komma dit jag gör i mina drömmar för jag är en bra person med ett stort hjärta.

 

Och tänk på att om man ger upp så kommer man aldrig få reda på hur det kunde ha blivit om man inte gav det en chans och fortsatte kämpa!

 

Får se om jag kommer fortsätter skriva i den här bloggen något mer nu och jag hoppas att ni som har läst det jag skrivit att det har varit till någon slags hjälp att veta att ni inte är ensamma där ute.

 

Och som sagt ge ALDRIG upp! Ni är unika för den ni är. Gör er aldrig till för någon annan var stolta för den ni är.

 

 

Sköt om er!

 

Mvh

 

Ps. Tveka inte att höra av er till mig om ni har några funderingar eller bara vill skriva av er eller nåt sånt för ni är inte ensamma!

 

 

 

Jag skulle kunna göra det lätt för mej själv att skriva ännu mer negativt här nu men det tänker jag inte göra för jag måste inse att för att komma ut den här negativa spiralen så måste jag ändra mönstret ändra på mitt tankesätt och inte lägga all skuld på mej själv när det händer saker, Att inse att alla är olika och det enda jag kan göra är att vara mig själv det kommer jag tjäna på i längden det vet jag.

 

Så jag blickar framåt i livet och jag är övertygad om att jag kommer komma framåt inte halka tillbaks alltför långt för kanske är det så som det sägs motgångar stärker en, För jag inser nu att jag har mycket lättare att hantera motgångar än jag hade t.ex. för 1år sen det är lättare att gå vidare och inse att det kanske var en mening att det vart som det vart.

 

Och jag är inte sjuk jag är frisk har ett jobb har tak över huvudet, Jag kanske har det ganska bra om jag tänker efter kunde ju ha varit mycket värre.

 

Och jag vet ju hur jag är innerst inne och jag vet att jag är en bra människa det räcker för mej att jag vet det sen får folk tycka vad dom vill om det men så länge jag kan se mej själv i spegeln och säga att jag är en bra människa så räcker det för tillfället  sen kan man givetvis önska att jag T.ex. hade mer sällskap och sånt men det får komma när det kommer just nu ska jag koncentrera mej på att vara nöjd med min situation och acceptera den, För oavsett hur mycket negativt jag skriver här så gör det mej knappast till att tänka mer positivt.

 

Ett till steg framåt i livet.

 

 

Sköt om er och hoppas ni får/har en bra påsk!

Jag tänker inte skriva något mer negativt på ett tag nu, det får räcka som det är.

 

Det ger inget längre att älta samma sak om och om igen här

 

Jag ska försöka gå vidare i livet, jag är ju en stark person egentligen om jag bara ger det en chans och det tänker jag göra nu! (igen)

 

Återkommer om positiva saker istället!

 

 

 

Just nu så känns allt så meningslöst som om det inte är någon mening med något som om man själv står stilla men det andra rör sig som om man står vid sidan om och tittar på och ser hur tiden rinner i väg och man själv står stilla i livet. En hemsk känsla av maktlöshet och frustration när det känns som om jag verkligen försöker men jag kommer ingen vart och resultatet blir att jag anklagar mig själv att det ät mitt fel.

 

Mitt fel att det är som det är och kanske är det så börjar faktiskt tvivla det är kanske mej det är fel på att jag får skylla mej själv, jag vet faktiskt inte längre hur jag än gör så känns det som om jag kommer tillbaks till ruta noll igen eller att det till och med går på minus.

Jag är inne i en neråt period nu känns det som är svårare än vanligt att komma någonstans man står och trampar och känns som det inte är någon mening med ens att försöka längre.

Som om det är så här det ska vara att jag måste acceptera att det är som det är

Det känns tungt men just nu känns det som om det är så här mitt liv är och att jag inte kommer någonstans att min energi och motivation är slut. Men jag hoppas det bara är en tillfällig svacka men har tyvärr känt så här ett tag nu men så är det väl går upp och ner i perioder och just nu är en ner period och kanske tar det bara olika tid att komma upp för ”backen”.

Det får tiden visa hur det går.

 

Och ska jag vara ärlig så skrämmer det mej lite att jag inte är så positiv som jag brukar som sagt känns inte som om det kommer lösa sig just nu känns som om det liksom tar stopp här och jag inte kommer vidare jag kämpar och kämpar men inte tillräckligt för då hade jag inte skrivit det här då hade jag haft i alla fall nåt positivt att skriva här kanske.. eller jag vet inte blir så trött på mej själv ibland och mina tankar

 

Jag stänger in mej mer och mer känner att jag är så rädd för att släppa in människor i mitt liv för att jag är så rädd för att bli sårad och därför tar jag på mej ”skygglapparna” och öppnar mej inte på det sätt jag har gjort förut kanske är det skyddsmekanismen som har aktiverats som gör att jag inte tillåter mej själv att öppna mej lika mycket att jag stänger in mej mer och förtränger mina känslor och tankar försöker intala mej att jag är stark men innerst inne kanske jag inte är det jag skjuter bara den känslan längre och längre in och tull slut så kommer den fram och man känner så här… jag vet inte men det är tungt för ska jag vara ärlig så vet jag inte vad jag ska göra längre för at komma någonstans med mitt liv.

Det är en obehaglig känsla.

 

 

Det blir nog bättre..

 

 

Sköt om er.

Var ett tag sen jag skrev något ”vettigt” nu och jag har om jag ska vara ärlig har jag inte haft ork eller lust att skriva något, känts som om jag än en gång stått och trampat på samma ställe och det kändes helt meningslöst att skriva nåt då för vem skulle vara intresserad av att läsa om mina tankar och hur jag känner det men kanske kan det hjälpa någon annan som är liknande situation att kanske få lite motivation att göra något genom att läsa det här och hur jag ser på saker och känner så då är det självklart bra och kan jag bara få en person att tänka till och kanske förändra sitt tankesätt så är det helt klart värt det!

 

Söndag igen då och det är både för och nackdelar med att helgen är slut fördelen är att man slipper sitta i ensamhet och försöka fördriva tiden med olika saker bara för att tiden ska gå framåt i snabb takt så att det blir måndag fortare och det blir arbetsdag igen och jag får tänka på annat och göra nåt meningsfullt för oavsett hur dåligt jag mår eller hur ensam jag känner sig så försvinner det när jag kommer till jobbet det är som om det inte finns längre då och en helt ny värld öppnar sig men väldigt farligt när man ser jobbet som en ”frizon” för visst så önskar jag att det inte vore så att man ser fram emot annat än sitt jobb men nu är det som det är och i brist på annat så gör det att jag mår bra när jag jobbar får en sån positiv energi på mitt jobb som gör att jag orkar kämpa i veckorna. Tyvärr försvinner den energin på helgerna ibland om jag ska vara ärlig.

 

Nackdelen är ju att det känns som om man bara kastar bort sina helger ibland och att man helst av allt skulle vilja använda den till nått vettigt innan det är för sent. som om man står bredvid och kollar på när man bara låter helgen passera till ingen nytta egentligen.

 

Men visst finns det perioder i mitt liv då helgerna är positiva också men tyvärr mindre sällan för närvarande som det känns just nu och snart så närmar sig semestern men i år har jag delat upp min semester lite så det ska bli lite bättre i alla fall det visar sig sen hur det gick.

 

Men jag kan bara inse hur mycket mitt jobb betyder för mej egentligen för utan det så vet jag inte hur mitt liv skulle ha sett ut antagligen hade jag varit på botten och försökt kämpa mej uppåt men nu så ligger jag nära vattenytan hela tiden och orkar kämpa mej över då och då och det betyder mycket för att på sikt kunna nå mitt mål, jag letar bara efter dom rätta pusselbitarna för att få ihop det.

 

Jag har insett nu att det kommer ta tid och med många motgångar framför mej, det vet jag men jag måste hur tungt det än känns ibland så kommer jag att kämpa mej uppåt efter varje motgång, kanske låter konstigt men känns som om att hur mer motgångar man får desto lättare är det att kämpa om igen som om man blir ”van” på nåt sätt och jag ramlar inte lika djupt varje gång och tänker mest ”på det igen bara fortsätt kämpa för din tid kommer” och tiden får visa om det är 10år eller kanske 20år men ger jag upp nu så kommer jag aldrig att få reda på när min tid var.

 

The show must go on...

 

 

Var ett tag sen nu jag skrev här men har ingen lust med någonting just nu känns så tomt allting, känns som om jag inte har någon energi kvar, orkar inte ta tag i saker. Jag får försöka tvinga mej upp till ytan igen för så här kan jag ju inte ha det.

 

 

Hoppas ni har det bra!

Återkommer när jag har något vettigt att skriva..


Hoppas ni har det bra där ute!


mvh

Jag kommer säkert ångra att jag skrev det här inlägget imorgon men då får det väl vara så för det är så här jag känner just nu och jag är bara ärlig..

 

Den vanliga helgångesten kom sakta krypandes när man slutade jobbet och blev större och större tyvärr och nu sitter man här igen och tänker på hur misslyckad man är egentligen, sitter här ensam på en fredag och inte har några planer alls på vad man ska göra den här helgen jag skulle så gärna bara vilja gå och lägga mej och hoppas man kunde vakna upp på måndag igen att man kunde hoppa över dom här 2 dagarna men nu är det som det är och jag vet att jag skrev att jag skulle försöka göra det bästa av den här helgen men hur länge höll det..2 timmar efter jag har slutat jobba så kommer den här känslan, men kanske blir den bättre kanske blir den värre det får tiden visa. Jag vet bara att det är så otroligt jobbigt att känna så här att man är dömd till att vara misslyckad och att det kanske är så här mitt liv kommer att vara. Och kanske måste jag acceptera det och inse att det inte blir bättre tyvärr.

 

Men jag vet inte just nu orkar jag inte tänka framåt.

 

 

Blir så trött på mej själv att jag inte gör mer än vad jag gör det är så tragiskt.

 

Är så trött på det här livet just nu. Och jag kan inte sluta anklaga mej själv för att det är som det är, att det är mej det är fel på.

 

Får hoppas att kvällen och resten av helgen känns bättre.

 

 

Hoppas ni som nu läser det här har det bra!.

 

Jag kan ju inte bara skriva när det känns dåligt som det är nu känns det som så nu ska jag skriva lite positivt också för just nu känns det rätt så okej faktiskt känns som om det kommer ordna sig att det vänder men visst har det känns så förut också men någon gång måste ju känslan stämma.

 

Men helgen närmar sig och den här helgen ska jag försöka göra till den en bra helg får se om jag lyckas men jag ska göra mitt bästa mer kan jag inte göra och det blir nog bra! J

 

Som sagt ska försöka att inte skriva bara när det känns dåligt och även få med lite positiva tankar för sånt kan man behöva ibland!

 

Hoppas ni har det bra!

 

Jag blir så frustrerad av den här ensamheten att inte kunna göra allt jag vill, att inte kunna bara spontan ringa någon och fråga om personer vill gå på bio t.ex. Jag vill ju så gärna gå på bio men inte själv, eller bara ta en fika med någon och snacka om såna där alldagliga saker som händer i livet, träffas att hitta på saker kanske se en film eller nåt känna den där mänskliga närvaron, att se en person framför sig, eller bara en promenad få känna sig levande fullt ut och ta vara på dt som livet har att erbjuda.

 

Det värsta är nog inte bristen på kärlek (partner kärlek) har jag insett det är bristen på umgänge bristen på att veta att det finns personer som man kan hitta på spontana saker med när man vill.

 

 

Sköt om er och oavsett hur eran situation ser ut tänk på att vårda det ni har för en dag kan det vara för sent!

 

 

 

 

Varför anklagar man sig själv för att man är ensam? Jag vet inte varför men jag vet ju innerst inne att det inte är mitt fel att det är som det är och att jag är bra person men ändå så tvivlar jag på mig själv och anklagar mig själv för att situationen är som den är och visst kanske jag hade kunnat gjort saker annorlunda i livet men nu är det som det är och oavsett vems ”fel” det skulle vara eller vad jag hade kunnat göra annorlunda så försöker jag tänka positivt och gå vidare i livet och försöka att inte tänka bakåt men det är inte så lätt alla gånger för man kan inte bara stänga av det funkar inte så i alla fall inte för mej, jag är en känslomänniska.

 

Det är ändå det som har varit som har format den personen som jag är nu i dag och det kommer ju alltid hänga med där i bakhuvet så att stänga av helt och bara tänka framåt går ju inte, men jag kan tänka på hur kunde det bli som det blev och man försöker hitta orsaker, vad kunde jag ha gjort annorlunda? Vad gjorde jag för fel? Kunde jag ha gjort annorlunda, hur skulle jag ha gjort istället? Hade det blivit bättre? Är det mej det är fel på?.

Mycket frågor som rör sig och antagligen kan man aldrig få svar på alla det vet jag.

 

Men som tur är så krävs det så lite för att man ska känna den där livsglädjen och den positiva energin.

Det är när man är i det där ”mellan vakumet” som det är jobbigt när man inte vet vilket ben man ska stå på för att få den där balansen.

 

 

Hoppas ni har det bra!

Den där känslan när man vaknar på morgonen och allt känns bara tomt som om man liksom inte vet var man ska ta vägen eller göra för att ta sig ur situationen det är som om det inte fanns något man kan göra och att man har försökt allt man har kunnat.

Och det kan kännas extra jobbigt om man skulle ha drömt en bra dröm där man i drömmen får uppleva den där känslan som inte går att beskriva i ord, Men sen vaknar man och inser att det bara var en dröm, då kan det vara tungt att gå upp.

Men jag fortsätter kämpa! (J)

Då var det helg igen då och helgångesten började komma när man åkte ifrån jobbet och man tänkte på vad man skulle göra i helgen…. Ingenting…..och nu sitter man här och skriver igen då och har ingen aning om vad man ska hitta på som om det är helt tomt man sitter i en bubbla och det enda man vill är att tiden ska gå fort så den spricker och man slipper denna helgångest.

För det är precis så jag ser på helgerna nu för tiden tyvärr ännu en helg av ensamhet och man sitter och funderar på hur det kunde bli så här om det beror på mej själv vad har jag gjort för fel? Varför är det så här? Man sitter och anklagar sig själv och till slut så får man ju för sig att det kanske beror på mej men om jag ska vara ärlig så vet jag inte vad det skulle vara för fel på mej jag tycker att jag är en bra människa men visst tvivlar jag ibland det kan jag inte förneka som om man vill hitta en anledning till att det är så här kanske vore lättare?

Det känns som om det är mitt fel att jag får skylla mej själv att det är jag som är orsaken till det är som det är och att jag ställer till det för mej. Jag intalar mej själv att det kommer bli bättre hela tiden och att det kommer ordna sig men man börjar ju undra. Visst jag har många år kvar av livet och det kommer förhoppningsvis att ändra sig till det bättre men jag vet inte för första gången på länge så känns det faktiskt som om det inte kommer att göra det och det är ingen trevlig känsla direkt när man känner så.
Det känns så hopplöst som om att jag försöker och försöker men jag kommer ingenstans folk dömer mej utan att vilja lära känna mej på djupet, det är tråkigt att det ska behöva vara så att man inte får visa vem man egentligen är, att man inte får ut allt man har Inombords för jag tror i alla fall att jag är en bra person men det får andra avgöra.

Jag kan inte vara mer än mej själv fast ibland önskar jag att jag vore någon annan att jag var han som inte hade känslor som bara kunde stänga av och gå vidare.

Men jag brukar tänka att allt har en mening i slutändan men när kommer min mening? När får jag uppleva det där som jag bara får uppleva i mina drömmar? Och får jag någonsin uppleva kärlek igen? Jag vet inte men jag hoppas det. jag hoppas att jag kommer hitta kärleken. Om inte så hoppas jag att jag kan få en bra vän i alla fall en vän som bryr sig om mej och undrar hur jag mår och som man kan hitta på saker med.

Det behövs så lite att det ska kännas ”bättre” som om man hela tiden ligger och guppar på vattenytan och minsta grej kan dra ner mej lite längre medands andra saker som händer drar upp mej och jag känner mej levande.

Jag brukar alltid oftast vara positiv men jag vet inte jag har tappat lite av hoppet känns det som om nu, men så här är det ju oftast på helgerna det vet jag ju men ändå är det jobbigt att genomlida 2 dagar av ensamhet.

Jag vill så mycket men det händer inte så mycket som jag önskade kanske är det mitt problem att jag är för positiv ibland att jag tror att det kommer lösa sig och sen går det inte som jag har tänkt mej kanske är det bättre att se saker som om det ändå kommer att gå åt skogen så blir man positiv om det skulle gå bra… jag vet inte mest svammel nu märker jag…

Det är en tung dag nu tyvärr...

Men jag hoppas att ni har det bra!

Då var det helg igen i morgon och jag önskar verkligen jag kunde skriva något positivt här som skulle hända i helgen men det kan jag inte tyvärr.
Kan bara skriva samma saker om och om igen som om jag kopierar inläggen i den här bloggen och bara ändrar om lite i orden för innehållet är ju detsamma det är tragiskt..

Sanningen är svår att hantera ibland men det är så det känns samma ältande om och om igen och man står fortfarande på samma fläck och trampar och hoppas att det ska vända och att det ska bli bättre och ja det tror jag fortfarande på men det känns tungt vissa dagar när man inte kommer någonstans eller att det inte blir som man har tänkt sig och man anklagar sig själv för att man är i denna situation och ja visst är jag inte oskyldig heller jag kunde säker ha tagit annorlunda beslut i mitt liv men nu är det som det är och det hjälper inte mej att jag ser tillbaka och tänker på vad jag kunde ha gjort annorlunda utan vad jag kan göra för att komma ur den här hemska situationen..

Och jag skulle ljuga om jag skrev att det var lätt och att jag alltid orkar ta tag i det för så är det inte vissa dagar känns hopplösare än andra.
Vissa dagar vill man inte ens gå upp för man tänker på sitt misslyckade liv men upp kommer jag alltid ändå jag tvingar mej själv för att det kanske händer något bra den dagen och går jag inte upp hur ska man då kunna veta det?