ENSAM I LIVET

Då var detta år slut och jag siktar på nya tag 2024,

 

Egentligen har jag inge större förhoppning att 2024 ska bli bättre men jag måste hoppas på det för att orka kämpa för att det ska bli förändring, För den enda som kan göra nåt är jag själv som jag skrivit här många gånger.

 

Nu sitter man här själv i ensamhet på nyår som många gånger förr och jag hoppas att raketerna snart tystnar för att slippa bli påmind om denna dagen.

 

 

 

Ca 4 år sen nu jag skrev sist nu.

Och har det blivit bättre? Nja till och från men just nu är det som det var när jag slutade skriva, jag slutade mest skriva för jag orkade inte, jag gav upp jag bara levde vidare utan mening levande död typ, tragiskt? Ja verkligen.

 

Men vet inte hur jag ska ta mej ut detta faktiskt, nu är jag ensammare än jag nånsin varit känns det som i alla fall kanske har det varit värre eller så har jag bara glömt bort hur det var när det var som sämst.

 

Så vad har hänt på dessa 4 år? Ja mycket men inget som gjort mej mindre ensam tyvärr visst ett tag så har jag känt mej mindre ensam men på nåt sätt lyckas jag alltid komma tillbaka till den här känslan som att det spelar ingen roll vad jag gör ändå kommer jag tillbaka till ensamheten.

 

Jag har jobbat massor för att slippa känna efter och det resulterade ju självklart i att jag blev utbränd, som om jag inte kunde räkna ut men det men det sket jag i bara jag slapp känna efter, känna den där känslan om att ingen bryr sig, ingen ser en, och på arbetet så är man någon man syns man har ett syfte man gör något som andra personer uppskattar det får en mening, tyvärr fel mening för man vill ju ha det privat och inte leva för sitt jobb det ska vara tvärtom man ska jobba för att kunna ha ett liv inte jobba för att få ett ”liv”.

 

Men nu är jag tillbaka på jobbet till 100% efter ca 1år och resan börjar om igen, kampen för att få ett socialt liv slippa känna sig ensam efter jobbet, få nåt att leva för, för jag förstår ju att det finns det men jag vet bara inte hur jag ska börja kampen för att komma dit.

 

Det är som en spärr som hindrar mej att komma vidare det är så lätt i tankarna men i verkligheten så kommer man inte vidare det är som man stannar till och blir förlamad och det slutar i att man fastnar igen.

 

Får se om jag fortsätter skriva mer frekvens igen.

 

Sköt om er där ute!

Hej igen.

 

var längesen jag skrev här och tänkte att det var dags igen att uppdatera denna blogg igen lite.

 

Tyvärr så är det inget positivt jag kommer skriva, önskar det vore så men bara att gilla läget så här är det och jag är ärlig om det.och tycker ni syn om mej så gör inte det, är inte därför jag skriver det här för att få uppmärksahet.

 

Det här borde ju vara en fantastisk sommar vad mer kan man önska sig? Värme och sol och bad? Eller? Nä just det man ska ju helst ha vänner att tillbringa sommaren med,

 

Jag var ledig några veckor ifrån mitt jobb, först veckan gick bra sen började ångesten sakta kommer krypande och man insåg hur tragisk man är för man inte vill vara ledig, jag avbröt min semester 1 vecka tidigare för jag pallade inte att vara hemma mer mådde bara dåligt av det och sen när jag började jobba igen så kändes det som att livet kom tillbaka för helt plötsligt var jag någon, det fanns folk som såg mej och uppskattade mej men självklart vet jag att de bara uppskattar mej i min yrkesroll men bättre än inget kanske för jag mår iallafall bättre än att vara ledig så är det fel då att man får det genom jobbet?

 

Såklart är det inte hälsosamt att det är så är mest tragiskt det förstår jag ju också, inget jag precis skyltar med att jag inte pallar med att ha semester för då skulle väl folk tro att att jag är helt dum i huvet men ärligt detär inte ett friskt beetede heller iofs men nu är det som det är.

 

Nu är det helg igen och man ska försöka fördriva 2 dagars ledighet tills man får jobba igen.

 

Jag älskar verkligen mitt jobb, jag brinner för det, hur skulle det varit om jag hade ett jobb jag inte trivdes med? Skulle jag ens orka med livet då, för det är mitt jobb som ger mer energi till att orka med resten av mitt liv som gör att jag orkar kämpa hur konstigt det än låter så är det mitt jobb som räddar mej ifrån gå under.

 

Jag önskar verkligen att det ska vända någon gång men det får tiden visa om det blir så, kanske har allt en mening? Det ska vara så här sen vänder det och man får uppleva det som man bara får i sina drömmar.

 

 

Tiden får visa hur det blir

 

 

Sköt om er där ute.

 

 

Jag önskar verkligen jag kunde skriva att 2016 har varit det bästa året i mitt liv.

 

Men tyvärr så vart det inte så det här året heller, snarare så har det här varit det värsta känslomässiga året känns det som.

 

Ni som läste mitt förra inlägg vet hur förra året slutade, jag önskar så att det vore så lätt att bara gå vidare men jag öppnade verkligen mitt hjärta och släppte in den personen i mitt liv så jävla djupt som jag aldrig har gjort med någon och sen vart det som det vart och det är så svårt att släppa det och bara gå vidare jag försökte hela detta året, men hur jag en gör så kommer mina tankar tillbaka på nåt sätt och jag anklagar mej själv fast jag vet att jag inte kunde göra nåt annorlunda. Som om det bara är en dröm och jag vaknar snart till det som kallas livsglädje.

 

Jag försöker verkligen, men ett bakslag gör så att jag trillar flera steg tillbaka och det är så svårt att ta sig upp igen.

 

Jag är inne i jobbträsket igen jag jobbar och jobbar för att slippa känna efter men till slut så säger kroppen ifrån och jag tvingas till att ta det lungt tvingas till ledighet, ja jag vet att det är sjukt att jag vill inte vara ledig, jag vill vara på jobbet för där slipper jag känna mej ensam, slipper känna mej värdelös, slipper känna mej misslyckad, där är jag någon och det är just det som är så farligt att det är så för då stänger jag av och flyr till den verkligheten som bara är falsk och ytlig , för såklart jag vet att det inte är nåt att sträva efter att vara något på ett jobb man vill ju vara någon i privatlivet, det är ju bara ett jobb och det är så tragiskt att det är så här, det är jag helt medveten om, vore lättare om jag inte förstod vad jag gör med mitt liv, men nu är det så här och mitt jobb gör att jag orkar hålla huvetet över vattenytan det ger mej energi det ger mej ork på nåt konstigt sätt.

 

 

I mitt förra inlägg slutade jag med orden jag ger aldrig upp, men ärligt så känns det inte så nu

jag ser ingen livsglädje just nu

 

Något jag brukar tänka på sistonde är att 2017 blir mitt sista år där jag verkligen ska försöka sen får jag väl helt enkelt acceptera läget och inse att livet blir inte bättre än så här, kan inte ha det så här och vad jag än gör så blir det bara bakslag känns det som, bara att läsa detta jag skriver nu gör mej gråtfärdig att det ska vara så här.

 

Men det är så jag känner nu och jag hoppas det ändrar sig, det visar sig med tiden.

Än så länge har det inte gått så många dagar på det nya året, och jag är ledig nu varit ledig 2 veckor redan och då blir det oftast så här att man blir tvingad att känna efter hur det känns därför jag inte pallar att vara ledig längre perioder. För alla känslorna komemr fram.

 

 

 

Jag önskar alla som läser detta ett gott nytt år och hoppas 2017 blir ett bra år för er

 

Sköt om er.

 

 

Hej.

 

Var ett tag igen nu som jag skrev här.

 

 

Vad har hänt sen dess då?

 

Både bra och dåliga saker...

 

Dåliga är väl att jag har jobbat aldeles för mycket jag har jobbat så mycket övertid så jag inte fick jobba mer tillslut, I efterhand så var det bra att det slog stopp annars kunde det gått illa kanske för det är inte bra för hälsan att jobba så mycket som jag gjorde men anledningen till att jag jobbar så mycket är ju att jag då flyr ifrån verkligheten för då slipper jag känna efter och kan jobba bort ensamheten, För hur kul är det att komm hem till ett tomt hem och känna sig misslyckad, för man inte har några vänner att umgås med.

 

Träffade en tjej i oktober men som vanligt så är det min otur att jag träffar fel tjejer allt känns så bra i början men sen är det nåt som dyker upp som gör det omöjligt, i det här fallet så passade jag inte in i hennes religion, alltså fick kärleken stå åt sidan.. jag förstår inte på mej sånt där varför ska en religion få styra hur man känner och välja kärlek efter det och då måste det sägas i det här fallet att hon egentligen inte ville göra slut men religionen och pressen ifrån den gjorde så hon var tvungen.

 

 

Kanske var det lika bra att det gick som det gick om man tänker i det långa, jag vet inte men man får väl intala sig det så kanske det känns bättre, men som sagt fick iaf uppleva nästan 2 månader av kärlek, det ångrar jag inte, nackdelen är ju när man får smak på det så är det ju svårarare att vara utan kärleken, det är ju liksom en stor del av livet, iallafall för mej.

 

Jag är en sån känslosam person som både ger massor med kärlek och vill ha det tillbaka.

 

För jag anser att kärlek i alla dess former är meningen med livet.

 

Men jag ger aldrig upp bara att fortsätta kämpa fast det känns som i motvind ibland.

 

Hoppas ni alla hade en bra jul! Och att det nya året blir ett bra år!

 

Hej.

 Var ju ett bra tag sen jag skrev här nu såg jag, så vad har hänt sen sist, önskar jag kunde skriva att allt är bra och att allt har ordnat sig men så är tyvärr inte fallet, man lever i nåt slags vakuum och dagarna rullar på med jobb och så.

Tyvärr har det blivit allt för mycket jobb, för som jag skrivit förut det är just mitt jobb som är mitt sätt att stänga av och jag jobbar för att slippa känna efter hur man mår och hur tragiskt det än låter så är mitt jobb mitt liv det är mitt jobb som gör att jag orkar leva känns det som, men jag vet ju att det inte är en bra lösning att jobba så här mycket som jag gör för ingen tackar mej för det jag förstör bara för mej själv men ändå fortsätter jag,

är som en drog, man tänker i dag ska jag åka hem i tid men ändå är man kvar där på kvällen och undrar varför man inte är hemma.

 

Mitt största problem just nu är att jag inte orkar ta tag i mig själv och göra nåt åt detta, dagarna går och jag tänker bara att då ska jag tag i det och göra si och så men då kommer aldrig och det snurrar på och nu sitter man här igen och skriver i denna tragiska blogg.

 

Sköt om er!

Ett år har gått då och visst har det varit uopgång och nergång även detta år men det är så livet är

 

 

Jag vill önska er alla där ute god jul och ett gott nytt år

 

 

Nytt år nya möjligheter. nu ser vi framåt igen.

 

 

 

 

Det som känns så skumt är att jag kan verkligen vara så positiv och glad och tänka att det är klart det löser sig det här, jag uppfattas överlag som en positiv person, sen finns det ju stunder där man tycker allt är skit och man undrar var meningen med detta liv.

 

Det är som en balansgång och jag tror att man måste uppleva att livet är skit för att verkligen uppskatta dom där stunderna när det känns bra för skulle det vara bra hela tiden så kommer man aldrig uppskatta dom stunderna när allt känns skit och när man har det bra så njuter man av dom stunderna.

 

Men det som är jobbigt är ju att ställa om ibland när det går ifrån bra en längre period och man ska anpassa sig tillbaka det ”normala” för jag har lärt mej i livet att oavsett hur mycket man än tror att det är kört så på nåt sätt kommer man upp en period igen där det känns okej igen, man hittar gnistan för att orka kämpa vidare.

 

Hur ska man förklara denna känsla, det är som om det är tomt men ändå intesom om det är på väg uppåt men ändå inte.

 

Man står i mitten och väger på kanten och vet inte hur det ska sluta och varje beslut man tar är avgörande för framtiden om man ska börja om ifrån början igen eller komma vidare,

 

 

Nåt som jag ofta skriver om i den här bloggen är kärlek och det är just det som jag lever för känns det som, att få uppleva kärlek, den där känslan när man får ge all sin kärlek till en person och en person vill ge sin kärlek tillbaka, svårt att förklara men som om man hela tiden har en push i bakhuvet som trycker en framåt och man är positivt och glad.

 

Och som jag har skrivit förut så är det så frustrerande att inte få ut den kärleken att inte kunna ge den till någon, Att den liksom stannar kvar och man vet inte hur man ska hantera den känslan att man inte får ut den.

 

Men jag kämpar på för att få ut den och träffa den som vill ta emot den för jag vet att det finns många som vill det, gäller bara att hitta den personen.

 

Och fram till dess så får man väl helt enkelt lära sig hantera den känslan.

 

 

Tiden får visa hur det blir!

 

Ta hand om er och ta vara på det ni har för i morgon kan det vara för sent.

 

 

 

 

 

 

Hatar verkligen mitt liv just nu jag känner mej så misslyckad., Vad är det för fel på mej?

 

Varför kan jag inte förstå varför det är så här för? vad gör jag för fel?

 

Vore så mycket enklare om jag visste hur jag skulle göra eller vad felet är så jag kan rätta till det och allt vore frid och fröjd.

 

Men jag har tappat orken just nu.. jag ser ingen mening längre,

 

Jag får väl acceptera att det är så här, att det inte blir bättre tragiskt men sant..

 

 

Önskar man kunde somna och sen vakna upp och att man då kunde känna en mening med detta liv.

 

Jag brukar inte skriva så här negativt men det är så jag känner just nu…

 

Blir bättre hoppas jag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det som jag tycker är jobbigt just nu är denna frustration att jag verkligen vill göra nåt av mitt liv jag vill komma vidare och inte stå på samma punkt att trampa,

 Men det känns som om jag försöker och försöker men ändå kommer man tillbaks på något sätt till ruta 1 igen.

 

Det känns som om man har så mycket att ge både kärlek och vänskap men man har ingen at ge den till den sitter fast inombords och kommer inte ut och det är väldigt frustrerande.

 

Men jag fortsätter kämpa som jag alltid har gjort och jag är fortfarande övertygad om att det kommer lösa sig och då kan jag se tillbaka på denna kamp för att nå mitt mål.

 

För jag vet innerst inne att jag är en bra person med ett stort hjärta jag letar bara efter rätt person som kan ta emot det.

 

 

 

DÅ var det ett bra tag jag skrev nu och för att sammanfatta den tiden som varit så fick jag känna på några A-månader hur det kändes att leva på riktigt uppleva lite kärlek, men som alltid känns det som så är det ett slut också, för varför skulle det få fortsätta vara bra för?.

 

Men det är som det är inget jag kan göra nåt år det är väl så alla är olika det som stör mej mest är att varför kan inte vissa vara ärliga och säga  vad man känner istället för att tro att man är någon slags tankeläsare,

 

Det som jag tycker är jobbigaste just nu är att nu är att man har fått uppleva hur livet kunde ha varit men nu ska man vänja sig med ensamheten igen, för jag ångrar inte en sekund det som har varit..

 

Men nu är man tillbaks på ruta noll igen och ska börja om ifrån början då den där långa processen där man får kämpa för att komma vidare,

 

Jag är inte bitter, jag är bara oerhört ledsen att det blev så här igen att man hamnar tillbaks hela tiden, jag vet i det här fallet att jag inte kan anklaga mej själv men jag gör det ändå, som att jag inte är värd nåt ”liv” man ska jobba ihjäl sig istället,, för det är mitt sätt att ”fly” ifrån verkligheten att jobba ännu mer så jag slipper känna efter hur man mår, mitt yttre är glad men innerst inne så mår jag skit.. vill helst jobba dygnet runt för att slippa alla känslor, men kroppen pallar det inte,  jag har insett att det finns en gräns även för mej där min kropp säger ifrån och jag blir rädd för vad jag ska göra om kroppen säger ifrån.. min enda livlina som gör att jag orkar och i så fall kan jag inte använda den, jag vet inte hur jag skulle reagera då..

 

 

Det är som det är och hur jobbigt det är så är det bara att ta nya tag och kämpa på och kanske kommer man ännu närmare sitt mål nästa gång att få ett så kallat liv..

 

 

Det visar sig med tiden men en sak vet jag hur tungt det än känns så kommer jag aldrig ge upp!

 

Hoppas ni har det bra!

Hej alla som läser.

 

Jag har funderat mycket på det, hur jag själv ser på mej, och jag har nog inte så dåligt självförtroende som jag kanske tror för jag tror oftast på mej själv att i olika situationer så målar jag upp en bild om hur det kommer bli, men sen kanske det inte blir så men ändå, så hade jag haft dåligt självförtroende så hade jag ju inte ens kommit till ”steg 2” utan gett upp direkt, men det kan ändå vara jobbigt eftersom man blir besviken när det inte blir så som man ”målar upp” men ändå efter alla motgångar så fortsätter det så där, jag har ändå styrkan kvar att inte ge upp och fortsätter kämpa men sen om det är i motvind eller inte spelar tydligen ingen roll.

 

Men som jag skrivit förut här så är det nog mitt jobb som räddar mej som gör att jag orkar kämpa, att jag orkar hålla mitt huvud över vattenytan, men snart kommer den där oron som kallas semester igen.

 

Redan nu börjar ångesten komma sakta krypandes, Så ska det ju inte vara man ska se fram emot den, och det skrämmer mej lite att det är så här för jag måste lära mej att kunna hantera semestern, trots at det är som dt är så måste jag ju vara ledig, jag kan inte jobba jämt för till slut så går jag ”in i väggen” och det gynnar mej verkligen inte i mitt kämpande, det kan förstöra allt för mej.

 

Men skönt att det är måndag igen i morgon!

Jag brukar försöka att inte tänka bakåt och bara se framåt och glömma allt som varit, men det är inte så lätt alla gånger och jag kan inte hjälpa det att jag frågar mej själv om det är något fel på mej? Och om ska jag vara ärlig så börjar jag faktiskt tvivla på det, fast jag vet innerst inne att det inte är det men det är så svårt att inte tänka på det när det ser ut som det gör för mej, och det gör ont inom mej när jag tänker så här.

 

Men nu är det som det är och hur gärna jag än vill så kan jag inte rå för att jag känner som jag känner, och att ignorera sina känslor och gömma dom det funkar aldrig dom kommer alltid fram till slut.

 

Men som sagt jag vet inte det känns så tomt just nu, hatar den här hopplösa känslan där det känns som om vad man än gör så kommer man inte vidare, se bara på den här bloggen, Jag skrev första inlägget här 2011-09-18 och nu är det 2014-04-03.

Det är är tragiskt, det kan man inte förneka, vad håller jag på med egentligen? Men min slutsats är ändå att det är nåt fel på mej, jag vet inte vad tyvärr, det är det som är så frustrerande att jag inte vet vad det beror på, vad jag gör för fel, för jag försöker verkligen komma någonstans med mitt liv,jag är en social person jag har lätt att få kontakt med människor är inte fördomsfull har ett ordnat liv i övrigt, jag vet inte vad det kan vara men jag vill inte ge upp jag vägrar., jag kommer fortsätta kämpa för mitt mål som är att få nåt som jag kan kalla ett socialt liv, känna att det finns någon som ser mej, någon som bryr sig.

 

Det känns bara så hopplöst och meningslöst livet ibland.

 

Livet är en gåva det gäller bara att hitta sättet man ska förvalta gåvan på..