ENSAM I LIVET

Tänkte skriva om en händelse i mitt liv,

Jag var 11år och det var sommarlovet som kommer att förändra mitt liv tror jag.

Min pappa hade ett halvår tidigare opererat sig för cancer, hans cancer hade börjat sprida sig igen så han blev inlagd på ett cancerhem i väntan på döden jag fattade aldrig riktigt hur allvarligt det var.

Jag minns tydligt när min mamma berättade för mej hur det låg till, det var i vardagsrummet när hon frågade mej om jag visste hur sjuk min pappa egentligen var sen berättade hon det men jag fattade aldrig ändå hur någon kunde dö bara så där varför ska just min pappa dö Det kunde inte hända just mej tänkte jag, men tiden gick och min pappa blev sämre och sämre. Jag hälsade på honom på det där dödhemmet nästan varje dag och han såg ju frisk ut hur kunde han vara döende?

Den sommaren jobbade min syster utomlands och jag och min mamma skulle åka och hälsa på henne där.

När vi åkte ifrån Sverige så satt min pappa i rullstol han kunde inte gå själv längre cancern hade tagit död på hans krafter men jag fattade nog aldrig ändå fast han satt i rullstol att han var döende. Vi bestämde oss för att åka. Vi var där i två veckor och när vi kom hem så minns jag tydligt att det var meddelanden på telefonsvararen där min farmor berättade att det inte var långt kvar nu.

Vi åkte ut till sjukhemmet. Nu låg han i koma cancern hade tagit över hans kropp han bara låg där och väntade på döden minns att han ögon var helt gula och en smal kropp som var ”uttorkad”.

Hans syster och mamma satt där och vakade dygnet runt. Jag satt där själv med honom en stund och min faster sa åt mej att säga adjö en sista gång men jag förstod inte att han var nästan död nu, men jag minns hur jag satt där och frågade honom om varför just du sa jag och höll han i handen, minns att han ”greppade” min hand som ett sista farväl, Sen åkte vi hem

På kvällen ringde min farmor hem till min mamma och berättade att han var död.

Det var som han väntade på mej så att han kunde säga adjö en sista gång bara några timmar efter vi kom hem var han alltså död vi åkte ut till hemmet och där hade dom tänt ljus och gjort i ordning hans kropp och hela släkten var där vi stod i en ring runt hans säng och tittade på han.

Han låg bara där helt stilla i sin säng minns att jag tyckte att hans lungor rörde på sig. Efter den där dagen så förändrades mitt liv tror jag. Eller i början fattade jag inte riktigt att det var sant fattar det inte ibland än i dag fast det är så många år sen nu. Sen kom begravningen minns inte så mycket om den i detalj men minns att jag inte grät nåt inte en enda tår kom, jag bara stod där som en zombie och fattade inget som om jag fortfarande var i chock. Kunde inte förstå att min pappa var död som jag älskade så mycket han fanns inte mer jag bara stod där och kunde inte visa alla andra hur ledsen jag var.

Egentligen vet jag att det inte spelar någon roll hur mkt man än gråter så kan man ju vara ledsen inombords men i det kändes då som om jag inte kunde visa min sorg inför ”alla” som om dom inte skulle tro att hans son inte skulle vara ledsen för att hans pappa var död. Jag vet att dom inte trodde det men så kändes det då.

Man måste försöka gå vidare med sin sorg fast det inte är så lätt alla gånger men en sak vet jag, Min pappa kommer alltid så länge jag lever finnas i mina tankar och var han en är i dag så hoppas jag att han vet att jag tyckte han var den bästa pappa man kunde ha men jag fick i alla fall uppleva många bra år.