ENSAM I LIVET

Då var det fredag igen då och jag har min dotter igen för 2 dagar och ska fösöka hitta på saker att göra för är det bara jag som drabbas av min ensamhet så är det ju enklare men jag vill inte min dotter ska drabbas av den så vi brukar alltid hitta på saker eftersom hon är mitt allt här i livet det är tacke vare henne och mitt jobb som jag orkar hålla huvet över vattenytan det som gör att jag orkar ta tag i saker.
Jag önskar verkligen att jag hade en vän som man kunde prata med och som man kunde bryr sig om som hörde av sig och frågade hur man mådde och som man själv bara kunde spontan ringa och höa hur läget var.

men har man kommit över skolåldern så är det inte så lätt att hitta nya vänner har försökt genom nätet men oftast kan dom inte vara 100% vänner man känner sig bara som nån ibland som kommer i andra hand när det inte finns nåt annat och då är det lika bra att skita i det för jag vill ha en vän som man kan 100% lita på annars får det vara.

Men kanske har jag för höga krav? men hur bra mår man när man vill ha bekräftelse och vill kolla var man ligger hos personen hela tiden det funkar inte i längden att ha dt så att man går runt och undrar vad den tycker om en.

men ändå så måste jag överleva måste orkar för min dotters skull och för min egen skull för att jag vill inte ha det så här resten av livet. jag behöver inte ha massor med vänner det skulle räcka bra med en vän som man kan lita på till 100% och man vet var man har.

Den tiden kommer  det vet jag men när.???

Ja då var det onsdag igen och man har suttit lite och kollar runt på dejtningsidor och skickat i väg några mail men som vanligt så blir man dömd för att man har barn sen tidigare. varför är det så svårt att träffa nån när man har barn? jag är väl ingen sämre ämänniska för det tvärtom tror jag at har man barn så har man "lekt" färdigt och ser livet ur en annan syndvinkel men tydligen så ser inte alla dt så och man blir nobbad men hur dumt det än kan låta så vänjer man sig med det man tar inget för givet man kan lika bra skita i allt känns det som men jag vet ju att det finns nån där ute även för mej men gäller att hitta den personen inte så lätt alltid men jag måste ju försöka för hur ska jag ananrs orka om man inte har hoppet kvar för när hoppet är slut så är det ingen ide längre.

Men jag kan ärligt säga att jag börjar verkligen tvivla på mej själv nu vad är det för fel på mej? jag önskar att jag hade ett svar på det

men det kanske bara är en tilfällig svacka kanske ska man inte ha så höga förväntingar ta det som det kommer.

jag vet inte

men det får tiden visa

Jag tycker verkligen om måndagar det är så härligt att börja jobba igen efter en helg i enamhet det är så kul att känna sig behövd på sitt jobb det är som om det är en annan värld en värld där man får känna uppskattning.
Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om jag inte hade ett jobb som jag hade trivts så bra på det är så mycket enklare och man har nåt att se fram emot dock så känns det ju inte speciellt bra att ens jobb är ens liv men bättre än inget iaf antar jag och man får väl ta vara på det lilla man har kanske.

Så nu sitter man här på kvällen och funderar hur man ska få den att gå,helst av allt vill jag bara gå och lägga mig så det blir en ny dag så man får jobba igen. komma bort ifrån ensamheten.

Egentligen vet jag inte varför jag skapade den  här bloggen  kanske för att få ut mina innersta tankar och känslor.
För man måste ju få ut hur man mår på nåt sätt och har man ingen att prata med så kanske det här är ett alternativ?

Jag är så oerhört ensam har ingen och då menar jag verkligen ingen vän som jag kan ringa tex och fråga om man ska hitta på nåt med.
det gör så ont att varje dag efter jobbet och varrannan helg(har en dotter som jag har då) sitta här i ensamheten och tänka på hur misslyckat mitt liv vart egentligen men jag försöker verkligen ta tag i livet genom tex dejtningsidor och dylikt men gång efter gång så misslyckas det så till slut så undrar man ju om det är nåt fel på mej. men jag vet inte vad vore enklare om jag fick en förklaring men det är alltid samma sak hur länge orkar man börja om ifrån nytt hela tiden? jag vet ju att jag är en bra kille som ställer upp och är snäll(kanske för snäll ibland) men vad är det då jag gör för fel? jag förstår inte och det så frustrerande att inte veta vad som är felet kanske har jag bara otur?.
Jag vet faktiskt ärligt inte längre vad jag ska ta mej till för så här kan jag ju inte ha det resten av mitt liv.
Och vad ska min dotter tycka om mej? en pappa som inte har nåt liv jag vill ju inte att hon ska tycka synd om sin egen pappa det vore ju inte rätt att den personen som jag älskar mest ska tycka synd om och oroa sig om sin pappa.

men jag vet inte längre jag vill så gärna bara få uppleva kärlek få uppleva att nån bryr sig om en att nån kanske frågar nån gång hur jag mår. hoppet är det sista som överger sägs det och just nu känns det verkligen som jag börjar närma mej dej punkten men det är just nu kanske känns bättre i veckan eller  i morgon eller om några månader vad vet jag.

Det får tiden visa..

hare så bra där ute!