Helg igen.....
Fredag igen då och man har ännu en helg i ensamhet framför sig.
jag ångrar verkligen att jag inte tog chansen att jobba i helgen nu men jag orkade verkligen inte jobba i helgen känns som jag jobbat för mycket redan men det blir ju så tyvärr jobbet är en fristad för mej och när jag är där så kopplar jag liksom bort alla tankar om ensamhet och jag får känna lite "socialt" fast det är på ett annat plan där,jag är ju en väldigt social person och har inga svårigheter att prata och umgås med folk det kanske vore lättare om jag hade social fobi då hade jag ju tyckt det var skönt med ensamhet men nu är ju inte så fallet och det gör det ju ännu jobbigare när man inte får uppleva det sociala liv som man egentligen drömmer om att ha.
Men jag vet inte stundtals så känner jag att jag vill ge upp men sen kommer jag på att jag måste fortsätta för att komma nånstans men det är svårt ibland at tvinga sig själv att ta tag i nåt för innerst inne vill jag ju bara skita i att kämpa men det vore en alltför enkel lösning och hur skulle jag då stå ut med mej själv när jag vet att jag kunde ha gjort nåt åt det här.
men just nu är det tungt men det är ju så det går upp och ner vissa dagar jobbigare än andra så är det ju och kommer nog alltid tyvärr vara det går bara olika långtid mellan dom dagarna.
Men hur tragiskt är det inte att man sitter här på en fredagskväll och skriver det här? men jag vet att jag inte är ensam om att sitta hemma själv på en fredag tyvärr,vissa väljer det av egen vilja medans vissa blir "tvingade" det finns så många ensamma människor där ute som helst av allt skulle vilja ha vänner att umgås med,livet kan vara rätt så orättvist ibland.
Jag hoppas att dom få människor som läser det här får en bra helg iaf ta vara på det ni har innan det kan vara för sent.
jag ångrar verkligen att jag inte tog chansen att jobba i helgen nu men jag orkade verkligen inte jobba i helgen känns som jag jobbat för mycket redan men det blir ju så tyvärr jobbet är en fristad för mej och när jag är där så kopplar jag liksom bort alla tankar om ensamhet och jag får känna lite "socialt" fast det är på ett annat plan där,jag är ju en väldigt social person och har inga svårigheter att prata och umgås med folk det kanske vore lättare om jag hade social fobi då hade jag ju tyckt det var skönt med ensamhet men nu är ju inte så fallet och det gör det ju ännu jobbigare när man inte får uppleva det sociala liv som man egentligen drömmer om att ha.
Men jag vet inte stundtals så känner jag att jag vill ge upp men sen kommer jag på att jag måste fortsätta för att komma nånstans men det är svårt ibland at tvinga sig själv att ta tag i nåt för innerst inne vill jag ju bara skita i att kämpa men det vore en alltför enkel lösning och hur skulle jag då stå ut med mej själv när jag vet att jag kunde ha gjort nåt åt det här.
men just nu är det tungt men det är ju så det går upp och ner vissa dagar jobbigare än andra så är det ju och kommer nog alltid tyvärr vara det går bara olika långtid mellan dom dagarna.
Men hur tragiskt är det inte att man sitter här på en fredagskväll och skriver det här? men jag vet att jag inte är ensam om att sitta hemma själv på en fredag tyvärr,vissa väljer det av egen vilja medans vissa blir "tvingade" det finns så många ensamma människor där ute som helst av allt skulle vilja ha vänner att umgås med,livet kan vara rätt så orättvist ibland.
Jag hoppas att dom få människor som läser det här får en bra helg iaf ta vara på det ni har innan det kan vara för sent.
Ensamhet
Det jobbigast med att vara ensam tycker jag är att man inte har nån att berätta saker för om nåt har hänt eller nån som frågar hur man mår eller om man vill hita på nåt såna där spontana saker.
Men man vänjer sig tyvär med ensamheten men när man har fått känna på lite hur det är att inte vara ensam så är det otroligt jobbigt att vänja sig tillbaks igen för det är det som gör att man ibland tvekar om att ta det där steget eftersom det kan vara så jobbigt ibland att "anpassa" sig igen till det ensamma livet
men man måste ju våga för att komma nånstans och jag brukar tänka att jag får väl ta smällen när den kommer igen och det gör den ju tyvärr så mår man dåligt ett tag tills man vant sig igen och så där snurrar det runt runt men hur länge orkar man egentligen vara med i det där ekorrhjulet? finns det en gräns på hur mycket man egentligen orkar och vad händer då? för det är psykist påfrestande att börja om på ruta ett igen gång på gång det tar på krafterna men man måste ju om man inte vill vara ensam resten av livet och det vill jag absolut inte vara.
Men man vänjer sig tyvär med ensamheten men när man har fått känna på lite hur det är att inte vara ensam så är det otroligt jobbigt att vänja sig tillbaks igen för det är det som gör att man ibland tvekar om att ta det där steget eftersom det kan vara så jobbigt ibland att "anpassa" sig igen till det ensamma livet
men man måste ju våga för att komma nånstans och jag brukar tänka att jag får väl ta smällen när den kommer igen och det gör den ju tyvärr så mår man dåligt ett tag tills man vant sig igen och så där snurrar det runt runt men hur länge orkar man egentligen vara med i det där ekorrhjulet? finns det en gräns på hur mycket man egentligen orkar och vad händer då? för det är psykist påfrestande att börja om på ruta ett igen gång på gång det tar på krafterna men man måste ju om man inte vill vara ensam resten av livet och det vill jag absolut inte vara.
Måndag igen
Måndag igen då och arbetsdagen är slut och man sitter här i ensamheten igen och allt känns just nu så tomt.
Helst av allt skulle jag vilja gå och lägga mej så det blev en ny dag men kan inte somna än på några timmar tyvärr.
Hatar verkligen den här känslan känslan av ensamhet Känslan av att ingen ser mej att ingen bryr sig och man tänker på hur det kunde bli så här man frågar sig själv om det är mej det är fel på eller har jag bara haft otur i livet jag vet inte önskar jag hade en svar men vet faktiskt inte vad det beror på om/vad jag har gjort för fel men nu är det som det är och ingen annan än jag själv kan göra nåt åt min situation och det vet jag men ändå så känns det rätt så menningslöst ibland att inget spelar nån roll längre.
Men innerst inne så vet jag att jag är en bra person och har ett stort hjärta som bryr sig om människor men kanske är det fel att vara sån kanske ska man vara den där iskalla känsolösa personen kanske lyckas man bättre i livet då?
men jag intalar mej själv att det blir bättre gång på gång och kämpar mej uppåt och ibland lyckas det ett tag men sen lika fort ner igen och man får kämpa för att orka kämpa sig uppåt igen.
Jag vet inte..
Helst av allt skulle jag vilja gå och lägga mej så det blev en ny dag men kan inte somna än på några timmar tyvärr.
Hatar verkligen den här känslan känslan av ensamhet Känslan av att ingen ser mej att ingen bryr sig och man tänker på hur det kunde bli så här man frågar sig själv om det är mej det är fel på eller har jag bara haft otur i livet jag vet inte önskar jag hade en svar men vet faktiskt inte vad det beror på om/vad jag har gjort för fel men nu är det som det är och ingen annan än jag själv kan göra nåt åt min situation och det vet jag men ändå så känns det rätt så menningslöst ibland att inget spelar nån roll längre.
Men innerst inne så vet jag att jag är en bra person och har ett stort hjärta som bryr sig om människor men kanske är det fel att vara sån kanske ska man vara den där iskalla känsolösa personen kanske lyckas man bättre i livet då?
men jag intalar mej själv att det blir bättre gång på gång och kämpar mej uppåt och ibland lyckas det ett tag men sen lika fort ner igen och man får kämpa för att orka kämpa sig uppåt igen.
Jag vet inte..
