ENSAM I LIVET

Jag kommer säkert ångra att jag skrev det här inlägget imorgon men då får det väl vara så för det är så här jag känner just nu och jag är bara ärlig..

Den vanliga helgångesten kom sakta krypandes när man slutade jobbet och blev större och större tyvärr och nu sitter man här igen och tänker på hur misslyckad man är egentligen, sitter här ensam på en fredag och inte har några planer alls på vad man ska göra den här helgen jag skulle så gärna bara vilja gå och lägga mej och hoppas man kunde vakna upp på måndag igen att man kunde hoppa över dom här 2 dagarna men nu är det som det är och jag vet att jag skrev att jag skulle försöka göra det bästa av den här helgen men hur länge höll det..2 timmar efter jag har slutat jobba så kommer den här känslan, men kanske blir den bättre kanske blir den värre det får tiden visa. Jag vet bara att det är så otroligt jobbigt att känna så här att man är dömd till att vara misslyckad och att det kanske är så här mitt liv kommer att vara. Och kanske måste jag acceptera det och inse att det inte blir bättre tyvärr.

Men jag vet inte just nu orkar jag inte tänka framåt.

Blir så trött på mej själv att jag inte gör mer än vad jag gör det är så tragiskt.

Är så trött på det här livet just nu. Och jag kan inte sluta anklaga mej själv för att det är som det är, att det är mej det är fel på.

Får hoppas att kvällen och resten av helgen känns bättre.

Hoppas ni som nu läser det här har det bra!.

Jag kan ju inte bara skriva när det känns dåligt som det är nu känns det som så nu ska jag skriva lite positivt också för just nu känns det rätt så okej faktiskt känns som om det kommer ordna sig att det vänder men visst har det känns så förut också men någon gång måste ju känslan stämma.

Men helgen närmar sig och den här helgen ska jag försöka göra till den en bra helg får se om jag lyckas men jag ska göra mitt bästa mer kan jag inte göra och det blir nog bra! J

Som sagt ska försöka att inte skriva bara när det känns dåligt och även få med lite positiva tankar för sånt kan man behöva ibland!

Hoppas ni har det bra!

Jag blir så frustrerad av den här ensamheten att inte kunna göra allt jag vill, att inte kunna bara spontan ringa någon och fråga om personer vill gå på bio t.ex. Jag vill ju så gärna gå på bio men inte själv, eller bara ta en fika med någon och snacka om såna där alldagliga saker som händer i livet, träffas att hitta på saker kanske se en film eller nåt känna den där mänskliga närvaron, att se en person framför sig, eller bara en promenad få känna sig levande fullt ut och ta vara på dt som livet har att erbjuda.

Det värsta är nog inte bristen på kärlek (partner kärlek) har jag insett det är bristen på umgänge bristen på att veta att det finns personer som man kan hitta på spontana saker med när man vill.

Sköt om er och oavsett hur eran situation ser ut tänk på att vårda det ni har för en dag kan det vara för sent!

Varför anklagar man sig själv för att man är ensam? Jag vet inte varför men jag vet ju innerst inne att det inte är mitt fel att det är som det är och att jag är bra person men ändå så tvivlar jag på mig själv och anklagar mig själv för att situationen är som den är och visst kanske jag hade kunnat gjort saker annorlunda i livet men nu är det som det är och oavsett vems ”fel” det skulle vara eller vad jag hade kunnat göra annorlunda så försöker jag tänka positivt och gå vidare i livet och försöka att inte tänka bakåt men det är inte så lätt alla gånger för man kan inte bara stänga av det funkar inte så i alla fall inte för mej, jag är en känslomänniska.

Det är ändå det som har varit som har format den personen som jag är nu i dag och det kommer ju alltid hänga med där i bakhuvet så att stänga av helt och bara tänka framåt går ju inte, men jag kan tänka på hur kunde det bli som det blev och man försöker hitta orsaker, vad kunde jag ha gjort annorlunda? Vad gjorde jag för fel? Kunde jag ha gjort annorlunda, hur skulle jag ha gjort istället? Hade det blivit bättre? Är det mej det är fel på?.

Mycket frågor som rör sig och antagligen kan man aldrig få svar på alla det vet jag.

Men som tur är så krävs det så lite för att man ska känna den där livsglädjen och den positiva energin.

Det är när man är i det där ”mellan vakumet” som det är jobbigt när man inte vet vilket ben man ska stå på för att få den där balansen.

Hoppas ni har det bra!