Acceptera läget?
Kategori: Allmänt
Jag är inte dum, Jag förstår att det som jag gör är att jag kastar bort mitt liv, för det är ju det jag gör jag vet ju att det inte kommer hända något av sig själv, det är bara jag som kan göra något åt min situation det är jag medveten om, men ändå så gör jag inget i alla fall inte mer än nödvändigt och inte mer än jag orkar och tvingar mej till, det är som en kamp mot tiden att jag ska göra något vettigt av mitt liv, då menar jag inte jobbmässigt för där är jag redan nöjd.
Det är det sociala umgänget som jag måste göra något åt men hur svårt kan det vara tänker man, Tydligen väldigt svårt eftersom jag sitter här och skriver det här men visst jag kan göra mycket mer än vad jag gör men man tappar liksom gnistan efter lite motgångar som om man trycker ner sig själv och tänker att det är ändå ingen ide för man blir bara besviken och det är ingen kul känsla precis att känna sig misslyckad för det är ju det man är inget att förneka för sitter man ensam på sin semester och vill bara att den ska ta slut så man kan börja jobba igen så ja det är ju inte normalt i alla fall så mycket fattar jag, som om så fort semestern är slut så kommer det bli bättre igen, men vadå hur tänker jag egentligen bättre på vilket sätt då? Som att jobba bort sitt liv är bra.. men visst det är ett verktyg för at "slippa" ensamheten och få tankarna på annat men i det långa loppet är det ju inte ett bra sätt för att komma vidare i livet och få nåt som kallas liv.
För visst jag kan erkänna jag har inget liv inget jag kan förneka längre. Och självklar så är det just därför det är så jobbigt att vara ledig för då har man helt plötsligt tid att tänka på allt och känna efter och man inser hur illa ställt det är och man frågas sig själv hur man står ut egentligen vad gör att man inte har brutit ihop, Jag vet inte kanske är jag en stark person som inser hur det funkar och accepterar min situation för det är ju det jag gör jag tar mej ju inte vidare på egen hand jag står bara vid samma punkt och trampar och tror att det kommer ordna sig och det är kanske det som är faran med just ensamhet att man är just ensam och inte har något att prata med och som pushar.för att komma ut ur den här onda cirkeln. För det finnas massor med människor där ute som känner precis som jag att allt dom vill är att bara få nåt som kallas ett liv, Ett liv där man kan vakna upp på morgonen och tänka att det finns faktiskt dom som bryr sig om hur man mår i dag och undrar vad man har gjort.
men vad gör man… accepterar läget?
