Hur kunde det bli så här med ensamheten?
Hur kunde det bli så här?
Vad gjorde jag för fel? När jag tänker tillbaka på allt som har hänt i mitt liv så kan ja se en röd tråd det är att jag har svårt att hålla personer kvar i mitt liv det är som att jag vill testa personerna omedvetet se vilka som står kvar när jag stänger av och isolerar mej, den taktiken har inte gått så bra bevisligen men ändå så fortsätter det, det är så jag är tydligen det är min personlighet, de få personer som lyckas på nåt sätt vara kvar en längre period kommer till slut försvinna även dessa, och det är bara mitt fel faktiskt, jag ska inte ljuga det är jag som är orsaken till det, jag försvinner och hoppas det löser sig, men det gör det inte, det blir aldrig bättre att jag inte inser det, jag är kvar i denna cirkel år in och år ut, som om jag inte vill göra nåt åt detta, är mitt normalläge att vara ensam.
Jag har nog aldrig haft en riktig kompis nån gång i mitt liv faktiskt om jag tänker efter, någon som alltid finns där oavsett, Jag väntar ut dom och sen är dom borta ut mitt liv och jag får skylla mej själv som åter igen gjorde så att det blev så här.
Sen börja om på ruta noll igen, men det blir svårare och svårare hur äldre man blir, det är som att när jag ska ta tag i det så går det inte en spärr som sätter emot jag kan inte komma över den själv, jag tror att det kommer komma någon som hör av sig till mej och fråga om jag behöver hjälp, men det fattar jag ju såklart innerst inne att så inte är fallet det kommer inte hända, det är bara JAG som kan göra nåt åt min situation.
Hur svårt ska det vara liksom? Jag vet att jag är en bra person med ett stort hjärta och jag skulle vara en bra vän som alltid ställer upp för mina vänner,
Men hur ska jag kunna visa det om jag hela tiden försvinner och isolerar mej?
Jag förstår ärligt att de personerna som ändå försökt att de ger upp för varför lägga ner sin tid på någon som inte hör av sig eller svarar i telefon, vad är de för vän?
Och sen undrar jag vad jag gör för fel? Jag här ju hur det låter säger ju emot mej själv.
Lika bra att vara ärlig för det är jag själv som sätter mej i denna sits varje gång ingen annan är det som gör detta åt mej.
Jag kan inte skylla på något annat det går inte. Det är bara jag själv som kan påverka hur mitt liv ska bli.
