Skriva....
Ibland kan jag känna mej så tragiskt när jag sitter här och skriver om mina tankar och känslor för jag vill ju inte att folk ska tycka synd om mej det är verkligen inte mitt syfte med den här bloggen för vad tjänar jag på att folk tycker synd om mej? Jag vill inte bli dömd och hamna i ett fack bara för att jag är ensam. Men visst kan jag skämmas över hur min situation är det kan jag inte förneka för det är ju inte det första man berättar för folk precis att man är ensam och inte har några vänner. Jag vet ju inte egentligen hur folk skulle reagera om dom visste kanske tycka synd om mej och det är ju som sagt det sista jag vill, Jag vill bli sedd för den jag är och inte för att är ensam man är ju inte en sämre människa bara för att man är ensam verkligen inte
Men kanske är man rädd för att få en stämpel på sig att folk tror att det är nåt fel på en bara för att man är ensam. Det finns väldigt många ensamma människor där ute och jag är egentligen bara en i mängden skillnaden är kanske att jag skriver här och är ”öppen” om min ensamhet. Men egentligen vad har man att skämmas över? Nu är det som det är och det är bara jag själv som kan göra nåt åt den här situationen ingen annan.
Och jag försöker men tydligen inte tillräckligt får försöka lägga i en högre växel men kanske är man rädd för att bli besviken om inte resultat blir som man önskar därför är man rädd att ge för mycket för att man inte får lika mycket tillbaka och det känns som man ger och ger men får inte något tillbaka Ja jag vet att man inte ska ha några höga förväntningar det har jag lärt mej men det är inte så lätt alla gånger att bara stänga av sina känslor och gå vidare för varje gång man blir ”sviken” så känns det lika tungt, man vänjer sig aldrig och kommer aldrig göra det heller men kanske är det ett gott tecken som visar på att man har känslor? Jag vet inte.
Om den här bloggen bara kan hjälpa en enda person att kanske göra nåt åt sin ensamhet och tänka positivt och ändra sina tankebanor så är det helt klart värt det.
För det finns alltid ett ljus i tunneln fast det kan se mörkt ut, glöm inte det!
Jag dömer dig inte! Men visst är det så att det är lite tabu att bara ensam, eller att visa att man "lider" utav det...Egentligen förstår jag inte varför.
Men jag tycker du har rätt inställning och verkar se realistiskt på saker coh ting. Visst är det så att det bara är en själv som kan förändra. Och man måste ha tålamod. Vänskap växer fram och ibland hittar man vänskap med folk man från början trodde att man var alltför olika.
Sina känslor kan man inte stänga av. Jag tycker att man ibland kan slicka sina sår och sedan resa sig upp igen. Ibland har man också känslor som inte är så "rumsrena". Men bara man är medveten om det och hanterar det så är det ok.
ha det bra i helgen!
Em:Tack för dina ord det värmer att du tycker jag har rätt inställning för det är det sista jag vill är att vara negativ och inte göra nåt år min situation liksom bara sitta här och älta att det är så synd om mej osv för det är det inte som du skriver jag försöker ha realistiska tankar och göra nåt men det går inte fort men någon gång så är jag där..
ja känner igen det där med att slicka sina sår och gå vidare så är det ju man måste slicka sina sår och gå vidare.. för vad finns det för alternativ? ge upp?.. och det är inte aktuellt. vänskap kommer frågan är bara hur djup vänskapen blir kanske får man "nöja" sig med en inte alltför djup vänskap eller så kommer det med tiden.. som du skriver... tålamod.. jag hoppas du har en bra helg!
