Kärlek
Men jag kan ärligt säga att jag börjar verkligen tvivla på mej själv nu vad är det för fel på mej? jag önskar att jag hade ett svar på det
men det kanske bara är en tilfällig svacka kanske ska man inte ha så höga förväntingar ta det som det kommer.
jag vet inte
men det får tiden visa
Det där med barn..kan bara prata för mig men jag hade med "nobbat"..eller snarare inte gått in i en relation med den personen för jag hade inte klara att leva som nummer två. För barnet måste komma först. så är det bara. Jag har försökt tidigare och så bränd jag blev och aldrig mer. Så att folk nobbar dig behöver inte ha med dig att göra, så du vet!
Kan förstå hur du menar och hur du känner men ändå så är ju alla olika personer och alla hanterar ju barn på olika sätt och som jag ser det så är det ju en självklarhet att man försöker få det att funka tillsammans och att det gäller hitta en balans för alla inblandade och sen beror ju det också på hur stark kärleken är och hur mycket man är beredd att få det at funka också. Och man ska ju inte egentligen döma alla som har barn för att man har råkat ut för det en gång för alla situationer är ju unika men självklart så är det svårt att undvika det det är ju oftast så man funkar att man är rädd för att hamna där igen när man har upplevt saker. så jag skulle ljuga om jag skrev att jag även är sån som dömer för lätt tyvärr.men jag försöker se allt med öppna sinnen men det funkar inte alla gånger tyvärr
