Sista?
Hej.
Var ett tag sen nu jag skrev i den här bloggen och jag vet inte om jag tänker fortsätta heller för just nu känns det meningslöst att sitta här och skriva om mitt tragiska liv, jag menar blir ju inte bättre av att jag sitter här och skriver om det.
För det handlar ju om att förändra sitt tankesätt och att ta tag i sig själv och inse att man är en unik person, jag är den jag är och oavsett vad folk skulle tycka om mej eller hur jag är så spelar det ingen roll jag kommer aldrig att ändra på mej, ta mej för den jag är eller ha ingen kontakt med mej, för jag har lärt mej den hårda vägen i mitt liv att man inte mår bra när man inte är sig själv och att man försöker vara någon annan för man tror inte att man duger för den man är, men jag är övertygad om att felet ligger hos motparten att den personen inte kan acceptera olikheter och det finns inte någon ”norm” som man måste följa alla människor är unika på sitt sätt och det ska man respektera att det inte finns någon ”supermänniska” som är felfri.
Men oavsett så har ändå den här bloggen givit mej något, jag har insett att jag tyvärr inte är ensam om att känna som jag gör och att det finns många människor där ute som är ensamma och vill inget hellre än att få ett socialt liv och det är tragiskt att det ska behöva vara så här men vad ni än gör som läser det här ge ALDRIG upp det är inte värt det för det finns alltid ett ljus i tunneln, sen är frågan NÄR den kommer inte OM för vi är värda något bättre än att känna så här och jag kommer aldrig ge upp i alla fall, det vet jag oavsett hur tungt det kommer att kännas så vet jag att jag kommer lyckas jag kommer komma dit jag gör i mina drömmar för jag är en bra person med ett stort hjärta.
Och tänk på att om man ger upp så kommer man aldrig få reda på hur det kunde ha blivit om man inte gav det en chans och fortsatte kämpa!
Får se om jag kommer fortsätter skriva i den här bloggen något mer nu och jag hoppas att ni som har läst det jag skrivit att det har varit till någon slags hjälp att veta att ni inte är ensamma där ute.
Och som sagt ge ALDRIG upp! Ni är unika för den ni är. Gör er aldrig till för någon annan var stolta för den ni är.
Sköt om er!
Mvh
Ps. Tveka inte att höra av er till mig om ni har några funderingar eller bara vill skriva av er eller nåt sånt för ni är inte ensamma!
Hoppas du inte slutar skriva.
Jag kikar in på din blogg rätt ofta,
och särskilt stunder som nu,
då jag känner mej väldigt väldigt ensam.
Din blogg får mej att må lite bättre för en stund.
Den får mej att känna mej mindre ensam,
får mej att förstå att det finns människor som mej,
att jag inte är ensam i min ensamhet.
Önskar dej allt gott,
vare sej du slutar skriva eller fortsätter.
/Therese
När man gång, på gång, på gång, stöter på motgångar så är det inte lätt att hålla humöret uppe… Att skriva är att få prata, och viljan att prata uppstår av behovet av att få bli hörd. Alla har den mentala rätten att få bli hörda.
Du är så otroligt stark som orkar vara dig själv. För ibland handlar det inte om vilja, avundsjuka eller orättvishet… Utan bara om att orka fortsätta vara sig själv. Du gör det bra! Felet ligger inte hos dig. Olikheter finns, och har någon svårt att acceptera det, så är det deras förlust. De kommer att vakna nån gång och det kommer bli tungt. Du är i allra högsta grad vaken och det är grymt! Ömsesidig respekt är något som alla borde ha, men väldigt få förstår… Genom att du skriver som du gör, har du redan tänkt så mycket. Även om du menar att detta kanske är ditt sista inlägg, så är detta det första jag läser och jag blir glad. Tack för det!
Och du vet att du är en person med ett stort hjärta, bara det betyder enormt mycket för både dig själv och mig som läser.
