Frustrerande...
Ensamhetens baksidor är just det här att när man känner att man verkligen behöver ”umgås” med någon eller bara få det där smset eller samtalet där någon undrar hur det är och är intresserad vad som händer eller vad som har hänt under veckan/dagen så är det bara tyst och tomt.
Det är så otroligt frustrerande när man känner att man har så mycket att ge men har ingen att ge den till och till slut så tappar man orken och orkar inte bry sig länge man tappar den där gnistan som gör att man orkar kämpa, och så känns det just nu.. jag försöker och försöker men alltid är det nåt… såna här tillfällen det är lika bra att gå och lägga sig och hoppas att nästa dag blir bättre…
Men som jag skrivit förut så fortsätter jag kämpa för innerst inne vet jag ju att min tid kommer om det så ska ta 5år eller 10år så vägrar jag ge upp detta men det känns tungt ibland. Men så är väl livet det går upp och ner hela tiden.
Sköt om er.
Jag tycker det är bra att du har hoppet kvar. För egen del så sluter sig ensamheten allt tätare kring mig som en ond självförstärkande spiral.Kanske är varje människa ensam i grunden och allt socialt liv är en tunn fernissa som skavs bort av minsta belastning.
intressant blogg
Jag vet precis den känslan den beskriver. Känslan av att ha så mycket att ge och ingen att ge det till. Ingen som är intresserad av det. Jag har haft olika perioder i mitt liv...jag har haft vänner, jag har haft kärlek. Och förlorat allt. Nu lever jag ett helvete sedan flera år tillbaka. Men jag har haft den osannolika turen att få -en- otroligt fin vän (som tyvärr bor i ett annat land). Konstiga saker kan hända, även efter att man helt har förlorat allt hopp. Det enda råd jag kan ge den som lider av ensamhet på den här nivån, är att försöka börja gå till en kurator/psykoterapeut för att få bearbeta saker och prata. Det är jobbigt, men det kan hjälpa.
hej
