Vardag igen.
Då var semestern slut då för den här gången och man har jobbat ett tag igen och det kändes bra att börja jobba igen men jag vet inte det går upp och ner det där jag gillar verkligen mitt jobb och brinner för det och utan det vore jag på botten det är just det som gör att jag orkar hålla huvudet över vattenytan och orkar kämpa, men ibland känns det så tomt som om det inte är någon mening, för på sistone har jag jobbat så mycket att jag känt att jag orkar inte längre hålla på så här det är inte hälsosamt att jobba så mycket som jag har gjort det här året, jag har aldrig jobbat så här mycket i år som något annat år och det kanske är bra jag vet inte det kanske får mej att inse att jag inte är en maskin som orkar jobba hela tiden att jag inser nu att det här inte funkar i längden.
Jag måste verkligen ta mej ur denna onda cirkel, Och ja jag vet det är bara jag själv som kan göra det, men visst i ord är allt så lätt gör så börja med det osv. och så kan tankarna gå vidare men bara jag gör så kommer det lösa sig men det är kanske just det att man tänker för mycket ändå försöker jag ta en dag i taget men jag kanske omedvetet inte gör det och så blir allt fel.
Som om man inte får luft och allt man vill är att få luft men det blir för mycket luft på en gång för man vill ju inte förlora chansen när man väl fått den.
Och vad vill jag få ut av denna blogg egentligen? Vet inte riktigt kanske är det just då jag skriver när det känns tungt och eftersom jag inte har någon att prata med så blir det här kanske ett sätt för mej att skriva det här i stället.
Men en sak vet jag i alla fall, jag kommer ALDRIG att ge upp om det så ska ta 10 eller 15år så den dagen då jag vaknar upp på morgonen och kan känna att jag är nöjd med mitt liv ja då var det helt klart värt allt kämpande.
Hoppas ni har haft en bra helg!
Hej!
Snubblade över din blogg och kände igen mig i din beskrivning. Känslan av hopplöshet och ensamhet. Ångesten över semester, ledighet och den krypande känslan av tomhet. Önskar att det bara gick att ruska av sig känslan, blunda tillräckligt länge och sedan öppna ögonen till till en annan verklighet. Men verkligheten och omständigheterna står kvar. Vetskapen att det bara är jag och ingen annan som kan förändra min situation lindrar inte ångesten, den förändrar ej heller omständigheterna.
Att vara från djupet ensam är en smärta ej går att förstå om den ej är upplevd. Hoppas din situation vänder och att du får kraft till att se någon ljusning.
Hälsn. Från någon som förstår din känsla, delar din sorg och din förhoppning om förändring.
//Robban
Hej!
Är också i en ond cirkel med motgångar, som har pågått sen jag var barn och känner hopplöshet, deprimerad och ju mer jag vill att allt ska bli bra, blir det bara fel. Jag vet inte heller hur jag ska hantera saker och ting. När jag behövde dem som mest, så försvann mina vänner. I dag är jag utdömd och en hemsk människa, just på grund av hur omgivningen har format mig, eftersom jag gör inte som de vill längre...Jag säger inte att jag inte har någon, jag har min familj, men även då känner jag mig ensam...Jag är på väg utomlands, känner mig driven härifrån och går inte en dag att jag fäller tårar...Är du kvar?
