ENSAM I LIVET

Hej alla som läser.

Jag har funderat mycket på det, hur jag själv ser på mej, och jag har nog inte så dåligt självförtroende som jag kanske tror för jag tror oftast på mej själv att i olika situationer så målar jag upp en bild om hur det kommer bli, men sen kanske det inte blir så men ändå, så hade jag haft dåligt självförtroende så hade jag ju inte ens kommit till ”steg 2” utan gett upp direkt, men det kan ändå vara jobbigt eftersom man blir besviken när det inte blir så som man ”målar upp” men ändå efter alla motgångar så fortsätter det så där, jag har ändå styrkan kvar att inte ge upp och fortsätter kämpa men sen om det är i motvind eller inte spelar tydligen ingen roll.

Men som jag skrivit förut här så är det nog mitt jobb som räddar mej som gör att jag orkar kämpa, att jag orkar hålla mitt huvud över vattenytan, men snart kommer den där oron som kallas semester igen.

Redan nu börjar ångesten komma sakta krypandes, Så ska det ju inte vara man ska se fram emot den, och det skrämmer mej lite att det är så här för jag måste lära mej att kunna hantera semestern, trots at det är som dt är så måste jag ju vara ledig, jag kan inte jobba jämt för till slut så går jag ”in i väggen” och det gynnar mej verkligen inte i mitt kämpande, det kan förstöra allt för mej.

Men skönt att det är måndag igen i morgon!

Jag brukar försöka att inte tänka bakåt och bara se framåt och glömma allt som varit, men det är inte så lätt alla gånger och jag kan inte hjälpa det att jag frågar mej själv om det är något fel på mej? Och om ska jag vara ärlig så börjar jag faktiskt tvivla på det, fast jag vet innerst inne att det inte är det men det är så svårt att inte tänka på det när det ser ut som det gör för mej, och det gör ont inom mej när jag tänker så här.

Men nu är det som det är och hur gärna jag än vill så kan jag inte rå för att jag känner som jag känner, och att ignorera sina känslor och gömma dom det funkar aldrig dom kommer alltid fram till slut.

Men som sagt jag vet inte det känns så tomt just nu, hatar den här hopplösa känslan där det känns som om vad man än gör så kommer man inte vidare, se bara på den här bloggen, Jag skrev första inlägget här 2011-09-18 och nu är det 2014-04-03.

Det är är tragiskt, det kan man inte förneka, vad håller jag på med egentligen? Men min slutsats är ändå att det är nåt fel på mej, jag vet inte vad tyvärr, det är det som är så frustrerande att jag inte vet vad det beror på, vad jag gör för fel, för jag försöker verkligen komma någonstans med mitt liv,jag är en social person jag har lätt att få kontakt med människor är inte fördomsfull har ett ordnat liv i övrigt, jag vet inte vad det kan vara men jag vill inte ge upp jag vägrar., jag kommer fortsätta kämpa för mitt mål som är att få nåt som jag kan kalla ett socialt liv, känna att det finns någon som ser mej, någon som bryr sig.

Det känns bara så hopplöst och meningslöst livet ibland.

Livet är en gåva det gäller bara att hitta sättet man ska förvalta gåvan på..