Självförtroende
Hej alla som läser.
Jag har funderat mycket på det, hur jag själv ser på mej, och jag har nog inte så dåligt självförtroende som jag kanske tror för jag tror oftast på mej själv att i olika situationer så målar jag upp en bild om hur det kommer bli, men sen kanske det inte blir så men ändå, så hade jag haft dåligt självförtroende så hade jag ju inte ens kommit till ”steg 2” utan gett upp direkt, men det kan ändå vara jobbigt eftersom man blir besviken när det inte blir så som man ”målar upp” men ändå efter alla motgångar så fortsätter det så där, jag har ändå styrkan kvar att inte ge upp och fortsätter kämpa men sen om det är i motvind eller inte spelar tydligen ingen roll.
Men som jag skrivit förut här så är det nog mitt jobb som räddar mej som gör att jag orkar kämpa, att jag orkar hålla mitt huvud över vattenytan, men snart kommer den där oron som kallas semester igen.
Redan nu börjar ångesten komma sakta krypandes, Så ska det ju inte vara man ska se fram emot den, och det skrämmer mej lite att det är så här för jag måste lära mej att kunna hantera semestern, trots at det är som dt är så måste jag ju vara ledig, jag kan inte jobba jämt för till slut så går jag ”in i väggen” och det gynnar mej verkligen inte i mitt kämpande, det kan förstöra allt för mej.
Men skönt att det är måndag igen i morgon!
Hej. Idag känner jag mig väldigt ensam. Har den känslan väldigt ofta faktiskt. Trots att jag har man, barn, villa och fina dyra bilen. Vet inte vad det är för fel på mig, har inga vänner, fixar inte att upprätthålla normala sociala relationer fast jag så gärna vill det. Jag sökte ikväll på Google, på frasen "jag känner mig så ensam". Vet inte varför jag skrev denna kommentaren. Kanske ville lämna ett avtryck på något vis. Hoppas att du blir lycklig snart, och hittar kärlek.
Hej! Har följt din blogg ett litet tag. Kan känna igen mig i en del, att man kan känna sig ensam trots att det finns många människor omkring en. Ett litet tips bara... försök att sätta punkt emellanåt när du skriver. Hela första stycket i detta inlägg saknar punkt, det blir lite "jobbigt" att läsa.
Vill tacka dig för att du är så ärlig i denna blogg och i inläggen.
Hej,
Kom in här efter att, som föregående kommentatorer, googlat en fras. Min var "jag vill få känna livet". Är en kille i övre 20-strecket som känner igen mig i en mångt och mycket. En person som känner sig enormt ensam. Trots att jag nog uppfattas och i normen defineras som en "vanlig, vettig människa".
Problemet är att jag inte upplever att livet ger tillbaka. Allt man vill är att känna på livet. Dit har jag en bra väg kvar.
Vi matas hela tiden idag av att allting är möjligt att göra. Allting som man vill ha går att få, allting man vill uppleva ska upplevas. Speciellt i detta land där jag tycker vi svenskar är ett så bortskämt folk som gör oss själva en björntjänst i vårat bror duktig-beteende. Livet blir inte hållbart på så sätt.
I min mening handlar det om att nå en inre balans. Veta vem man är, det tror jag är enda sättet att underlätta sin eget liv. Är en "man, barn, villa och fina, dyra bilen" någonting man själv strävat efter eller är det för att tjäna andra bekanta? Även om man, som den personen, känner sig ensam.
Det paradox är att när man väljer att lyssna på sig själv, verkligen lyssnar och följer det, så leder det allt som oftast till missuppfattningar då människor såklart har olika förhållningssätt men också för att man kanske avviker från en förväntad norm.
Vad vill jag ha sagt? Jo att det i en civiliserad värld sällan kommer gå att göra fria val som inte uppfattas ha negativa konsekvenser som följd. Det tråkiga är att livet i nästan allting handlar om kompromisser, inser man det och lär sig tackla det på ett bekvämt sätt har man kommit en bit.
Förstår man sedan att man har förmågan att ta emot det faktum att livet inte är ett hopp från ena kuddmolnet till det andra (utan att det mer är en väg som inte är sen med att sticka kniven i en), ja då tror i alla fall jag att man kommer nå denna inre balans jag syftar på. Någorlunda filosofi jag kör på.
Hoppas det blev begripligt trots längden och att man får ut något av det jag syftar på.
Hej kära du. Jag har varit oerhört ensam i många år. Jag följde inte det förväntade i livet, träffade inte den rätte och fick tyvärr inga barn. Men jag har två vänner men de lever familjeliv och har inte så mycket tid.
Semestrarna var värst.. sen tog jag mod till mig och började resa ensam.
Det stärkte mig! och jag tror det skulle stärka dig med.
Jag tänker att du jobbar mycket så pengar kanske inte är ett problem för en resa? Jag kan rekommendera Amsterdam t.ex, flanera runt där bland kanalerna, gå på van Goghmuseet, Människorna där är easy going och ingen reagerar om man vill ha ett bord för en person på restaurangen.
Sen vet jag inte om du läser men böcker har hjälpt mig mycket, både som nöje och att på ett djupare plan ta del av andra människors liv, platser och omstädighter.
Sedan sprang jag och gör fortfarande när ångesten börjar krypa fram. Det hjälper i alla fall för mig och effekten sitter i ett tag.
Planera något för din semester i år!
Önskar dig stort lycka till Kram från Humlan
Kanske Du kan komma på några rutiner på semestern? Låter säkert som ett lamt tips men jag kan själv fungera så att jag sysselsätter mig mina ensamma perioder. Ibland fungerar det. Kram
det är skönt att vara ensam, men det blir jobbigt att inte ha någon att prata med, det är svårt att ha vänner när man som jag inte ringer inte hälsar på,varför,jag tror att jag kommer olägligt vet ej vad jag ska prata om,det känns som man inte passa in,man stör, jag håller med om att semestern blir lång när man är ensam,resa ensam det törs jag inte,är en fegis, stava o sätta punkt skit i det....
Vet inte hur jag kom in här riktigt men fastnade direkt för din ärlighet.. Jag känner igen mig till viss del. Fast jag är gift har två barn och är 24 år..
Inte ska man känna så inför semestern.. Vill du prata? Du kan ventilera lite med mig om du vill..
//Mimmi
Alla är ensam någon gång i livet, jag med för att inte ljuga. Det finns hopp och det finns tusen metoder för att ta sig ur ensamheten och allt det, men man måste bara våga börja någonstans.
