2014
God jul och Gott nytt år till dig också
Hej,
Vilken fin blogg du har! Det är tydligtvad du är medveten om hur dy har det ovh att du inte alls mår bra i det. Jag känner igen mig väldigt mkt i det du skriver om. Jag har också oroat mig inför högtider och stunder då människor ofta samlas. Jag har sambo nu och ett stimulerande jobb med trevligs kollegor, men det spelar ingen roll, den där grundkänslan av ensamhet och utanförskap finns liksom ändå kvar.
Enda gången jag känt att den verkligen försvunnit och att jag i stället verkligen kände samhörighet från djupet av mitt hjärta var under ett meditationsretreat. Jag har funderat många gånger på vad det kunde bero på. Kanske var det en effekt av meditationen, enligt forskningen stimuleras ett centrum i hjärnan som står just för känsla av samhörighet.
Jag tänker att det är viktigt att skilja på det att vara ensam och det att känna sig ensam. Min kille kan bli nobbad av sina vänner och ändå inte må särskilt dåligt. Om det hände mig skulle jag bryta ihop och må jättedåligt. Alltså samma situation kan ge upphov till totalt olika reaktioner.
Jag tror att om man har starka och återkommande känslor av ensamhet, som i mitt fall, så är det bra om man lägger fokus på det man kan förändra och inte på det som verkar omöjligt att förändra. Om man upplever att man inte kan förändra en situation hur mkt man ön försöker tror jag att det leder till en känsla av vanmakt och misströstan. Så är det i alla fall för mig. Jag har väldigt svårt att förändra det faktum att jag ofta är ensam, att jag shoppar ensam, spenderar mina kvällar ensam, att jag fikar ensam etc. Men jag tänker att det jag kan förändra är hur jag känner mig och att det har att göra med hur jag väljer att uppfatta situationen. Om man ser den som något hemskt, något man ska undvika och bli av med då är det nästan som att det växer sig starkare. Jag tror kanske att en väg för att komma till rätta med detta är acceptans, och då menar jag inte att man ska acceptera att det aldrig kommer att bli bättre, men att acceptera att man har de känslor man har.
Flera gånger har jag lovat mig själv vid nyår at detta året är det år när det ska vända, detta året ska jag skaffa vänner, ha kul, känna mig älskad och våga älska. Detta året funderar jag på att lova mig själv att försöka arbeta med att acceptera mina ensamhetskänslor. Katie Byron, självhjälpsguru från USA säger att man ska välkomna det man är mest rädd för, ungefär som att man ska tända i rummet och titts in i garderoben för att se vad som finns där i stället för att ligga rädd i mörkret ovh undra vad som gömmer sig därinne. Förstår du vad jag menar?
Det verkar som att det börjar komma en hel del forskning på det här med ensamhet. KBT och ACT verkar vara det som oftast rekommenderas, traditionell psykoterapi kan också vara bra för att öka den egna förståelsen för sig själv och varför man känner som man gör. För mig hjälper det lite att veta varifrån det kommer. Jag tycker särskilt att Anknytningsteorin är hjälpsam här. I mitt fall tror jag att det handlar om att min mamma led av posttraumatisk stress efter upprepade övergrepp under barndomen. Att detta försvårade vår anknytning och att detta sedan skapat fden modell för relationer som jag resten av livet navigerat utifrån.
Många kramar - du är en modig och tuff själ! :)
Hej M igen som skrev en liten kommentar igår. Ville bara säga att vilken fin blogg du har. Glad att jag hittade den. Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Saknar att få ett samtal eller sms, bara att någon frågade hur det är?
Vad bra du skriver om ensamhet! Det är tungt ibland, jag vet exakt vad du menar. Allt är mycket enklare om man har någon att dela glädje och sorg med. Hoppas du hittar mycket kärlek, kram på dig!
God fortsättning. Fin blogg. Kram
