ENSAM I LIVET

Det som känns så skumt är att jag kan verkligen vara så positiv och glad och tänka att det är klart det löser sig det här, jag uppfattas överlag som en positiv person, sen finns det ju stunder där man tycker allt är skit och man undrar var meningen med detta liv.

Det är som en balansgång och jag tror att man måste uppleva att livet är skit för att verkligen uppskatta dom där stunderna när det känns bra för skulle det vara bra hela tiden så kommer man aldrig uppskatta dom stunderna när allt känns skit och när man har det bra så njuter man av dom stunderna.

Men det som är jobbigt är ju att ställa om ibland när det går ifrån bra en längre period och man ska anpassa sig tillbaka det ”normala” för jag har lärt mej i livet att oavsett hur mycket man än tror att det är kört så på nåt sätt kommer man upp en period igen där det känns okej igen, man hittar gnistan för att orka kämpa vidare.