Var ett bra tag sen nu..
Hej.
Var ju ett bra tag sen jag skrev här nu såg jag, så vad har hänt sen sist, önskar jag kunde skriva att allt är bra och att allt har ordnat sig men så är tyvärr inte fallet, man lever i nåt slags vakuum och dagarna rullar på med jobb och så.
Tyvärr har det blivit allt för mycket jobb, för som jag skrivit förut det är just mitt jobb som är mitt sätt att stänga av och jag jobbar för att slippa känna efter hur man mår och hur tragiskt det än låter så är mitt jobb mitt liv det är mitt jobb som gör att jag orkar leva känns det som, men jag vet ju att det inte är en bra lösning att jobba så här mycket som jag gör för ingen tackar mej för det jag förstör bara för mej själv men ändå fortsätter jag,
är som en drog, man tänker i dag ska jag åka hem i tid men ändå är man kvar där på kvällen och undrar varför man inte är hemma.
Mitt största problem just nu är att jag inte orkar ta tag i mig själv och göra nåt åt detta, dagarna går och jag tänker bara att då ska jag tag i det och göra si och så men då kommer aldrig och det snurrar på och nu sitter man här igen och skriver i denna tragiska blogg.
Sköt om er!
Hej! Ramlade in här på din blogg som du förstår och min första känsla är att vilja krama om dig. Det står skrivit så mycket mellan dina rader och jag undrar så hur länge du haft det så? Om du har upp och nedgångar? Om något tragiskt har utlöst dina känslor? Jag och mitt bagage vill be dig att blogga mer, inte för själva bloggandets skull utan för att få ut dina känslor. Att skriva är bra för själen. Om du utforskar min blogg hittar du upp och nedgångar, hopp och förtvivlan. Hoppas du tittaren i din blogg och läser detta.
/e-k
Hopp
Jag har nu läst igenom allt du skrivit från början till slut. Jag har flera förslag på hur det lättare går att hantera framtiden (vilket skulle ta för mycket plats). Själv har jag lidit med extrema sociala problem så länge jag kan minnas och den enda tanken jag någonsin hade var att dö ensam. Att jag ville dö ensam.
Jag var ensam tretton dagar av fjorton under så många år. Även i skola och praktikplatser så kände jag ingen och ingen kände mig. De visste om mig, men de kände mig inte.
Det är en sådan fruktansvärd skillnad på att vara ensam och att känna sig ensam. Det har tagit en del år, men äntligen är jag knappt där längre. Jag har träffat människor varenda dag nu efter jobbet i femton dagar i streck och jag älskar det. Jag känner mig inte ensam längre. Det enda jag saknar är någon speciell, men vänner har jag gott om.
Så visst finns det hopp. Underbart fantastiskt hopp vilket jag aldrig trodde skulle kunna komma. Inte om jag var ärlig på mig själv.
Du är välkommen att höra av dig om du vill ha någon att prata med och att förändra framtiden med. För även om du skriver att allting ligger på dig, så gör det till den största delen. Men att vara helt själv gör så att man går runt i samma tankefällor om och om igen.
Jag funderar om du har t.ex någon släkt eller något? Eller saknar du mest en partner eller vän? Hälsn M 40
Hej
Jag hamnade på din blogg av bara på en enkel sökning och har läst ett par inlägg du har skrivit. Jag känner igen en del av din beskrivelse och har också mått dåligt i mitt liv pga dåliga saker.
Jag känner igen mig när du skriver att du är glad och social på jobbet men sedan när man kommer hem så är det bara pest!
Så jag skulle kunna skriva jättemycket nu men jag vill och önskar att du skriver ner alla bra saker du har gjort i ditt liv, något du är stolt över. Dina kvalitér - ja, allt bra. Skriv ner saker som du vet att du kan förbättra.
Kanske börja studera? Nya intressen? Jag har haft många intressen i mitt liv, men efter att det blev kaos i mitt liv blev jag tvungen att ändra mitt tänkande och hitta nya saker som jag mådde utav.
Jag renoverade min lägenhet och mitt självförtroende ökade. Jag började måla tavlor, köpte mig nyligen en kamera som jag använder på platser jag reser till.
En annan sak som gjorde att jag växte, det var att jag började släktforska trots min ålder (37 år), många sa till mig: att jag var alldeles för ung för detta..... Men då kontrade jag med det att... Det är nu jag har huvudet i behåll och har kvar mina äldre. Släktingar att fråga ;)
Vänd dina tankar och hitta något du kommer att tycka om. Det tog tid för mig att komma på dessa saker men... Idag är jag starkare och vet om mina styrkor och svagheter och jag vet dessutom vilka mina vänner är och vad som är bekanta.
Maila mig om du har lust! Ha en trevlig kväll!
Jag vet hur du känner. Ge aldrig upp. Det finns många som går genom samma sak. Kom ihåg att vi inte är ensamma och vi är starka. Vi är starka tillsammans. <3 <3 <3// A
skriver också en blogg om bla ensamhet. Kul att ha något gemensamt i alla fall :)
Jag förstår hur du känner dig!
Fjanttanten.bloggo.se
