ENSAM I LIVET

Jag önskar verkligen jag kunde skriva att 2016 har varit det bästa året i mitt liv.

Men tyvärr så vart det inte så det här året heller, snarare så har det här varit det värsta känslomässiga året känns det som.

Ni som läste mitt förra inlägg vet hur förra året slutade, jag önskar så att det vore så lätt att bara gå vidare men jag öppnade verkligen mitt hjärta och släppte in den personen i mitt liv så jävla djupt som jag aldrig har gjort med någon och sen vart det som det vart och det är så svårt att släppa det och bara gå vidare jag försökte hela detta året, men hur jag en gör så kommer mina tankar tillbaka på nåt sätt och jag anklagar mej själv fast jag vet att jag inte kunde göra nåt annorlunda. Som om det bara är en dröm och jag vaknar snart till det som kallas livsglädje.

Jag försöker verkligen, men ett bakslag gör så att jag trillar flera steg tillbaka och det är så svårt att ta sig upp igen.

Jag är inne i jobbträsket igen jag jobbar och jobbar för att slippa känna efter men till slut så säger kroppen ifrån och jag tvingas till att ta det lungt tvingas till ledighet, ja jag vet att det är sjukt att jag vill inte vara ledig, jag vill vara på jobbet för där slipper jag känna mej ensam, slipper känna mej värdelös, slipper känna mej misslyckad, där är jag någon och det är just det som är så farligt att det är så för då stänger jag av och flyr till den verkligheten som bara är falsk och ytlig , för såklart jag vet att det inte är nåt att sträva efter att vara något på ett jobb man vill ju vara någon i privatlivet, det är ju bara ett jobb och det är så tragiskt att det är så här, det är jag helt medveten om, vore lättare om jag inte förstod vad jag gör med mitt liv, men nu är det så här och mitt jobb gör att jag orkar hålla huvetet över vattenytan det ger mej energi det ger mej ork på nåt konstigt sätt.

I mitt förra inlägg slutade jag med orden jag ger aldrig upp, men ärligt så känns det inte så nu

jag ser ingen livsglädje just nu

Något jag brukar tänka på sistonde är att 2017 blir mitt sista år där jag verkligen ska försöka sen får jag väl helt enkelt acceptera läget och inse att livet blir inte bättre än så här, kan inte ha det så här och vad jag än gör så blir det bara bakslag känns det som, bara att läsa detta jag skriver nu gör mej gråtfärdig att det ska vara så här.

Men det är så jag känner nu och jag hoppas det ändrar sig, det visar sig med tiden.

Än så länge har det inte gått så många dagar på det nya året, och jag är ledig nu varit ledig 2 veckor redan och då blir det oftast så här att man blir tvingad att känna efter hur det känns därför jag inte pallar att vara ledig längre perioder. För alla känslorna komemr fram.

Jag önskar alla som läser detta ett gott nytt år och hoppas 2017 blir ett bra år för er

Sköt om er.