Sommar
Hej igen.
var längesen jag skrev här och tänkte att det var dags igen att uppdatera denna blogg igen lite.
Tyvärr så är det inget positivt jag kommer skriva, önskar det vore så men bara att gilla läget så här är det och jag är ärlig om det.och tycker ni syn om mej så gör inte det, är inte därför jag skriver det här för att få uppmärksahet.
Det här borde ju vara en fantastisk sommar vad mer kan man önska sig? Värme och sol och bad? Eller? Nä just det man ska ju helst ha vänner att tillbringa sommaren med,
Jag var ledig några veckor ifrån mitt jobb, först veckan gick bra sen började ångesten sakta kommer krypande och man insåg hur tragisk man är för man inte vill vara ledig, jag avbröt min semester 1 vecka tidigare för jag pallade inte att vara hemma mer mådde bara dåligt av det och sen när jag började jobba igen så kändes det som att livet kom tillbaka för helt plötsligt var jag någon, det fanns folk som såg mej och uppskattade mej men självklart vet jag att de bara uppskattar mej i min yrkesroll men bättre än inget kanske för jag mår iallafall bättre än att vara ledig så är det fel då att man får det genom jobbet?
Såklart är det inte hälsosamt att det är så är mest tragiskt det förstår jag ju också, inget jag precis skyltar med att jag inte pallar med att ha semester för då skulle väl folk tro att att jag är helt dum i huvet men ärligt detär inte ett friskt beetede heller iofs men nu är det som det är.
Nu är det helg igen och man ska försöka fördriva 2 dagars ledighet tills man får jobba igen.
Jag älskar verkligen mitt jobb, jag brinner för det, hur skulle det varit om jag hade ett jobb jag inte trivdes med? Skulle jag ens orka med livet då, för det är mitt jobb som ger mer energi till att orka med resten av mitt liv som gör att jag orkar kämpa hur konstigt det än låter så är det mitt jobb som räddar mej ifrån gå under.
Jag önskar verkligen att det ska vända någon gång men det får tiden visa om det blir så, kanske har allt en mening? Det ska vara så här sen vänder det och man får uppleva det som man bara får i sina drömmar.
Tiden får visa hur det blir
Sköt om er där ute.
Hej. Om du känner dig ensam varför är du inte med i någon förening eller går någon kurs, reser ( det finns resor specifikt för singelpersoner) eller aktiverar dig i något som tex röda korset, myrorna, som stödperson, eller nåt annat behjärtansvärt eller nåt som annat som ger dig energi. För det måste väl finnas något mer än jobbet som ger dig energi och glädje..
Tack
Hej, kände igen mig direkt jag läste vad du skrev och ska sanningen fram så var jag så patetisk att jag sökte en blogg om ensamhet och fann den här. Jobbet är just nu det som håller mig upprätt och när andra ser fram mot ledighet så spelar jag med och säger samma sak. Har många bekanta, arbetskompisar och är social och uppskattad som vän och kollega på jobbet men på fritiden är jag ensam. Skriver inte jag först eller besöker någon så är både telefonen tyst och mitt hus tomt
Kram och kämpa vidare, en dag vänder det. Hoppas det för både din och min skull. Vi behöver alla riktiga vänner, de som bryr sig och finns där och saknar en.
Hej! Hoppas du mår bra? Jag har också kämpat mycket med ensamhet och känt igen mig i det du skrivit. mvh
Jag tror att många av oss får kämpa med en ensamhetskänsla hela livet. Men att livet ändå är värdefullt. Jag tycker t.ex. att Knausgårds "Om våren" på ett fint sätt beskriver det. Naturens skönhet, konst, musik. Att det finns glädjeämnen även i ensamheten. Ibland kanske antidepp kan behövas en tid, om man är väldigt nere. Terapi är också ngt jag tror på. Man kan bli väldigt egocentrisk av att vara mycket ensam, vet jag av egen erfarenhet, det försvårar liksom ytterligare kontakt med andra. Kanske även att få hjälpa andra kan bidra till att man tar sig ut ur "sin bubbla", om man har tid att ägna sig åt volontärverksamhet eller dylikt. Hoppas du orkar kämpa på.
Känner lite som om det blir en tävlan om jag skulle berätta om mitt i så här efterhand, tragiska liv.
Ensamhet är jag expert i! Inget snack :)
Jag tänker inte rada upp alltifrån födelsen tills nu, men tråden röd är kristallklar.
EN total avsaknad av vänner överhuvudtaget är en slutsats som inte ens en åttaåring kan undgå att dra.
Har i mitt liv alltid haft kvinnor i mitt liv liksom nu, lever ihop med en alldeles fantastisk kvinna som spretar åt alla håll och umgås med allt och alla.Kvinnor dras till mig och jag kan tacka dem för att ändå ha överlevt detta jordelivet så här långt.
Ensamheten är total efter arbetstidens slut, det är som att lägga ett lock över och sorlet tystnar.
Jag är väldigt social och älskar att prata MED människor och träffa oliktänkande och likatänkande likaså.
Har väldigt lätt för att öppna munnen i möte med okända och förstår att vi alla är olika och analyserar personen i det hur den svarar mig.
En del vill inte vara pratsamma inte ens ytligt och lättsamt, det får man väga av i det man säger.
Har sysslat med kraftsporter och kampsporter i stora delar av mitt liv, är väldigt praktiskt lagd och i mitt yrke så har jag vandrat i allt som har haft anknytning i teknik.
Har tävlat i elitklass i bla boxning, och inte ens där bland likasinnade fick jag en enda kontakt eller vän som hört av sig en enda gång.
Har haft en fot över gränsen i vad som är lagligt i hela mitt liv, allt ifrån stora övertramp till små snubblande steg.
Från det livet finns inga följeslagare heller, kanske beror det oxå på att jag är renlevnadsman och aldrig har utnyttjat droger i alla dess olika former i mitt liv.
Män bondar över en öl tex men inte ens det kan jag erbjuda dem :) Träffat en del män i nattlivet och fått igång intressanta ta diskussioner som ibland har slutat med att man bestämt att vi träffas någon dag efter för att ta båten ut för att fiska tex .
Men när man stått där på bryggan med för tillfället nyinköpt havsspö med beten fått se klockan passera avtalad till med timmar.
Det har bara blivit till att sätta sig i bilen för att åka hem. Där kvinnan i mitt liv frågar blev det ingen fisk? Inte ens ett bottennapp har mitt svar blivit.
De män som ändå jag mött i mitt privatliv har varit de som mina kvinnors vänner har dragit med sig. De har umgåtts med mig på olika sociala tillställningar, och då men endast då.
Många har sett mig som en resurs att fråga om de vill ha någonting och om det finns något som de kan utnyttja.
Jag har noll (0) sms om dagen från vänner som jag ändå inte har och likaså noll telefonsamtal.
Ser mig själv som hjälpsam och positiv, kärleksfull och romantisk och är helt självgående när det kommer till allt i hemmet.
Jag delar det som sker i hemmet med min trolovade, är inte lat och tror att någon annan ska ta hand om mina oreda.
De gånger min kärlek ha rest iväg på egen hand så är hemmet tyst, bara katten gör sig påmind om att livet ändå är närvarande. Ingen som ringer på dörren då hon är bortrest, har lärt mig genom åren att de sociala kontakter som jag har finns där bara på ett villkor och det är bara i sällskap med min andra hälft.
Det i sig har gjort att jag pallar inte längre spela med och hålla masken då jag vet till 100% vad det slutar så jag avstår gärna från att följa med.
När någon säger att ni ska komma till oss och tex fika så vet jag att det är inte pga mig utan det är i första hand kvinnorna som vill umgås mer.
Och mannen i det motsatta förhållandet likaså, jag är inte av intresse. Men jag spelar ibland med för just min älskades skull. Och hon vet det och säger som de flesta kvinnor mitt liv, försök igen och igen och.. igen. Jag har aldrig försökt tränga mig på vilket jag tycker att jag gör, inkräktar i mäns liv. Den känslan har jag många gånger upplevt.
Jag är logisk och rationell och och samtidigt en känslomänniska, men mitt liv bygger på sannolikhetslära och bottnar i fakta. Ser och känner direkt vad personen som står där framför mig vill ha ut av mig. Har sällan eller aldrig fel, men som Tony Rickardsson sade , man får inte vara bitter :
Kom precis på att jag har haft noll födelsedagskalas i mitt liv, ingen ville komma då jag bjöd hem dem i klassen när jag var liten.
SÅ är det i dag oxå, ingen hör av sig mer än de som tillhör min sambos släkt.
De tystnar i samma stund som relationen tar slut.
Samma som det umgänge man ändå har tillsammans med min tjej.
SÅ om det varit en tävling i ensamhet så vore jag en stark kandidat till att stå på prispallen. Men det finns de som har det värre....de som ingen har att dela sitt liv med alls. Jag har ändå hon som finns där för mig oavsett vad, hon som jag skulle göra vad som helst för.
Och så är det snart Måndag och då går jag in i min roll som ledare, där döljer jag min ensamhet i skratt och berättelser om i allt jag ändå gör. Med en detalj utelämnad, att jag gör det i total avsaknad av en vän i sällskap.
Så lycka till i din resa där slutet är parodi på livet i ensamhet man lämnar.
