ENSAM I LIVET

Tänkte skriva om en händelse i mitt liv,

 

Jag var 11år och det var sommarlovet som kommer att förändra mitt liv tror jag.

Min pappa hade ett halvår tidigare opererat sig för cancer, hans cancer hade börjat sprida sig igen så han blev inlagd på ett cancerhem i väntan på döden jag fattade aldrig riktigt hur allvarligt det var.

 

Jag minns tydligt när min mamma berättade för mej hur det låg till, det var i vardagsrummet när hon frågade mej om jag visste hur sjuk min pappa egentligen var sen berättade hon det men jag fattade aldrig ändå hur någon kunde dö bara så där varför ska just min pappa dö Det kunde inte hända just mej tänkte jag, men tiden gick och min pappa blev sämre och sämre. Jag hälsade på honom på det där dödhemmet nästan varje dag och han såg ju frisk ut hur kunde han vara döende?

 

Den sommaren jobbade min syster utomlands och jag och min mamma skulle åka och hälsa på henne där.

När vi åkte ifrån Sverige så satt min pappa i rullstol han kunde inte gå själv längre cancern hade tagit död på hans krafter men jag fattade nog aldrig ändå fast han satt i rullstol att han var döende. Vi bestämde oss för att åka. Vi var där i två veckor och när vi kom hem så minns jag tydligt att det var meddelanden på telefonsvararen där min farmor berättade att det inte var långt kvar nu.

Vi åkte ut till sjukhemmet. Nu låg han i koma cancern hade tagit över hans kropp han bara låg där och väntade på döden minns att han ögon var helt gula och en smal kropp som var ”uttorkad”.

Hans syster och mamma satt där och vakade dygnet runt. Jag satt där själv med honom en stund och min faster sa åt mej att säga adjö en sista gång men jag förstod inte att han var nästan död nu, men jag minns hur jag satt där och frågade honom om varför just du sa jag och höll han i handen, minns att han ”greppade” min hand som ett sista farväl, Sen åkte vi hem

På kvällen ringde min farmor hem till min mamma och berättade att han var död.

Det var som han väntade på mej så att han kunde säga adjö en sista gång bara några timmar efter vi kom hem var han alltså död vi åkte ut till hemmet och där hade dom tänt ljus och gjort i ordning hans kropp och hela släkten var där vi stod i en ring runt hans säng och tittade på han.

 

Han låg bara där helt stilla i sin säng minns att jag tyckte att hans lungor rörde på sig. Efter den där dagen så förändrades mitt liv tror jag. Eller i början fattade jag inte riktigt att det var sant fattar det inte ibland än i dag fast det är så många år sen nu. Sen kom begravningen minns inte så mycket om den i detalj men minns att jag inte grät nåt inte en enda tår kom, jag bara stod där som en zombie och fattade inget som om jag fortfarande var i chock. Kunde inte förstå att min pappa var död som jag älskade så mycket han fanns inte mer jag bara stod där och kunde inte visa alla andra hur ledsen jag var.

Egentligen vet jag att det inte spelar någon roll hur mkt man än gråter så kan man ju vara ledsen inombords men i det kändes då som om jag inte kunde visa min sorg inför ”alla” som om dom inte skulle tro att hans son inte skulle vara ledsen för att hans pappa var död. Jag vet att dom inte trodde det men så kändes det då.

 

Man måste försöka gå vidare med sin sorg fast det inte är så lätt alla gånger men en sak vet jag, Min pappa kommer alltid så länge jag lever finnas i mina tankar och var han en är i dag så hoppas jag att han vet att jag tyckte han var den bästa pappa man kunde ha men jag fick i alla fall uppleva många bra år.

 

Veckan som kommer ska jag på två ”dejter” får se hur det går men jag försöker inte ta ut nåt i förskott det är ingen ide har jag lärt mej man blir bara besviken men ändå så gör man det ibland och man kommer på sig själv.

 

Jag skulle lägga ner det här med ”dejtandet” skrev jag förut men det är inte så lätt för det är ändå den enkla vägen till att få nån typ av kontakt som kanske leder till nåt och blir det inte kärlek så kanske det blir vänskap. Något måste jag ju göra jag ger inte upp så lätt men ibland kan det kännas väldigt tungt. men då kommer jag igen några dagar senare och fortsätter kämpa.

 

Ha en bra helg!

Har inte skrivit på ett tag nu och anledningen är att jag inte vet vad jag ska skriva just nu.

 

Vet inte hur det känns är i nåt slags vakum känns det som  just nu där man står och stampar och inte vet vilken väg man ska välja för att göra nåt åt det här för nåt måste jag ju göra det vet jag.

 

 

Men vilken väg ska man ta?

 

 

 

När jag läser om eller ser personer som är lyckliga och man verkligen märker på personerna hur glada dom är så blir jag glad för deras skull jag kan verkligen unna folk lycka och glädje för varför ska dom inte få vara lyckliga för bara för att jag kanske inte är det alltid, är ju inte deras fel, och har dom lyckats bra så är det bara att gratulera, är så mycket avundsjuka och att folk ska vara bättre än någon annan som om livet vore en tävling tänk om alla skulle vara glada för andras skull i stället för att ”gnälla” och tycka det är Orättvist och hjälpa dom som inte är på  samma ”nivå” som dom själva.

 

Alla har ju olika förutsättningar vissa har det enklare än andra så är det ju inget konstigt egentligen, alla är olika och alla är unika på sitt sätt.

 

 

Jag vet att man inte ska blicka bakåt och tänka på det som varit men det är svårt ibland och jag försöker verkligen se framåt men det går inte alltid. Tankarna finns ju alltid där i bakhuvet och man kommer inte att kunna hur mycket man än försöker att kunna radera sina minnen,men bra minnen sätter sig också fast och det är också jobbigt ibland eftersom man relaterar ju då till dom bra minerna och jämför dom med hur man har det nu och man blir påmind hur bra det har varit egentligen och hur det ser ut.

 

Det vore så mycket enklare om man hade ett svar istället för att gå och undra.

 

Enklast vore att stänga av och bara radera det som varit och börja om ifrån noll utan alla tankar och känslor.

 

Men så funkar det ju inte och man får göra det bästa av situationen och jag försöker göra det också.

 

 

Hej ni som fortfarande läser efter 32 inlägg ;-)

 

Då var ännu en arbetsdag slut och man åkte hem till ensamheten igen men just nu känns det rätt så okej ändå vet inte varför riktigt men det känns bara bra fast det är helg snart och jag har inget att göra.

Det blir väl ännu en ensam helg men det sjuka är ju att man vänjer sig tyvärr och det blir som en del av sitt liv hur tragiskt det än låter så är det så men visst är det jobbigt att försöka hitta på nåt att fördriva helgen med men det brukar lösa sig man ser på någon film eller nåt så brukar tiden gå rätt så fort.

 

Men som sagt det löser sig på nåt sätt är ju lite första gången jag har haft ensamma helger om man säger så och jag har ju överlevt hittills :-)

 

Var på en andra dejt i går och det vart som jag misstänkte det kändes bara fel det ”klickade” inte ifrån min sida men jag gav det en chans och nu vet jag ju att jag inte kände nåt och jag skulle aldrig gå in i nåt om det inte kändes rätt bara för att få ha någon, sån är inte jag.

Men det är konstigt att dom personerna jag tycker funkar bra vill inte ha nåt seriöst, och dom som vill nåt seriöst med mej så "klickar" det inte ifrån min sida men kanske bara haft otur och träffat fel personer.

 

Men jag får se hur jag gör nu om jag lägger den letandet för tillfället kanske är lika bra får ta det när det kommer men det känns tungt faktiskt för jag vill så gärna ha någon men kanske just det som är felet att man har för höga förhoppningar vi får se hur det blir.

Hur som helst så löser sig väl det och man lär sig nåt på vägen och när man väl träffar rätt så kanske det kommer kännas extra bra, det intalar jag mej i alla fall :-)

 

Ha en bra kväll!

 

 

Insåg nu att jag har skrivit 31 inlägg och alla eller huvuddelen är ju bara "negativa" tankar.

Blir så trött på mej själv ibland när jag inser att man bara sitter här och skriver en massa,tänk om jag kunde lägga lika mycket  energi på att göra nåt åt det i verkligheten också,visst jag gör ju saker men tydligen inte tillräckligt men jag vet måste ha tålamod..

 

Jag ska nog lägga ner planerna just nu på att hitta en partner och kanske koncentrera mej på att ”hitta” vänner istället som om det skulle vara lättare.. vet inte men får väl ge det en ordentlig chans i alla fall.

 

hoppas detta inlägg inte är ett i mängden...

 

Sköt om er...

 

Det som är svårt i denna värld är att realisera sina tankar och känslor och göra dom i verkligheten, Men hur svårt kan det vara egentligen? Vad har man att förlora på det? Ingenting egentligen man har bara att vinna för går det åt helvete så vet man ändå att man har gjort vad man har kunnat och gjort sitt bästa och sen är det bara börja om ifrån ruta ett igen men det är det som är det svåra tycker jag att hitta energin till att starta om igen.

 

Men man måste och jag brukar tvinga mej själv genom att tänka att vill jag ha det så här? Vill jag att det ska vara så här resten av mitt liv? Vill jag inte uppleva det som livet har att erbjuda? Svaret blir alltid nej det vill jag inte, jag vill vara lycklig och uppleva glädje, vakna upp varje morgon och känna att man är nöjd med sitt liv.

 

Få uppleva glädje och sorg med någon att få och ge kärlek känna att man är älskad känna att någon bryr sig om en och att få bryr sig om någon. Känslan av att få sakna och bli saknad.

 

Detta är så det känns just nu det gör så ont att känna denna saknad.

Men vi måste kämpa för att komma någonstans i livet hur vi än vill så kommer vi aldrig få det levererat till oss det är vi själva som måste ta första steget och vilja förändra våra liv och kommer man över den tröskeln så kanske det löser sig med automatik vem vet. Det kan bara tiden visa och hoppet är det sista som överger oss

 

 

Tack för att det ändå finns de som bryr sig där ute.

 

 

 

Jag tänker ofta på om det finns någon som tänker på mej och undrar hur jag har det och vad jag gör nu för tiden, Har jag fastnat på någons ”hjärna” eller är man bara någon som rensas ut i minnena.

Jag har många personer i mitt minne som jag verkligen undrar hur dom mår och hur dom har det, kan inte rå för det men jag har svårt att släppa såna känslor det är jobbigt ibland att man bryr sig så mycket vore enklare om man bara hade en knapp så man bara kunde stänga av alla känslor och tankar och gå vidare. Men jag kan inte,jag är inte en sån person hur mycket jag än försöker glömma vissa människor så går det inte dom finns alltid där i bakhuvet och kommer antagligen att göra det hela livet. Kanske är det positivt att man känner så jag vet inte....

Just nu känns det ganska bra faktiskt känner den där känslan att allt kommer ordna sig till slut gillar den känslan men jagv et ju hur fort det kan vända
men det spelar ingen roll så länge det känns bra så ska man inte tänka på dom dåliga tankarna och det finns alltid hopp.

Ni som läser det här och känner er ensamma och att allt är hopplöst  vad ni än gör ge aldrig upp det kommer ordna sig men kanske tar ett tag men det finns alltid ett ljus i tunneln fast den kan kännas oändlig lång så tror jag på det man måste tro på det för varför skulle du annars leva för? om du inte hade nån gnutta hopp för vad hade det då varit för menning med att du läser det här då hade du inte levt nu och redan gett upp men eftersom du läser det här som jag skriver så betyer det ju att du inte gett upp inte jag heller eftersom jag skriver det här.

Det finns alltid hopp om ett bättre liv frågan är bara när och inte om.

Då var det onsdag igen då ännu en vecka snart slut men känns ganska skönt just nu för jag har jobbat för mycket känner jag känner mej rätt så sliten och inte sovit så bra heller har för mycket tankar i huvet för det känns just nu att jag inte vet vad jag ska göra med allt hur jag ska komma vidare att man bara står där och trampar.

 

Och Ang ”dejten” i går så gick det bra men jag vet inte,jag har så svårt att veta vad jag själv vill just nu eftersom jag är så ”rädd” att bli "sårad" ännu en gång men ändå så måste jag ju testa och jag vill inte träffa någon bara för att slippa vara ensam jag vill att det ska kännas 100% rätt det är inte rätt både mot mej och mot den man träffar att man går in i nåt som inte känns 100% rätt och just så känner det i det här fallet jag vet inte men jag är inte sån som dömer någon direkt men ändå så känner man ju ganska direkt om det kan bli nåt men jag ska ge det en chans till men inte för att jag vill ha ”någon” bara,för att jag kan ju ha fel och tiden kan visa något annat och om man inte ger det en chans då vet man ju inte om det hade kunnat bli något..

 

Känner jag mej allmänt upp och ner hela tiden just nu ibland känns det okej medan ibland så kan det kännas hopplöst och att man bara vill ge upp och inse att det är så här mitt liv kommer vara och intala sig själv att man måste vänja sig.

Men jag vet ju att det inte är ett alternativ egentligen men så känns det.

 

Men jag vill inte ge upp oavsett hur många motgångar jag har upplevt eller kommer uppleva i mitt liv så tvingar jag mej själv till att fortsätta kämpa.. men det är ett högt pris ibland..

 

 

 

Hoppas ni har det bra där ute och tar vara på livet innan det är för sent.