Dags igen
Dags igen då efter ett ”litet” uppehåll
Kanske är det så att jag skriver här igen när det känns som det gör jag vet inte
men ska jag vara ärlig så har jag börjat tappat hoppet just nu,
känns inte som om det finns någon mening längre att jag inte kommer någon vart jag står kvar på samma ställe och trampar det går runt runt jobba,äta,sova och så håller det på och jag står där vid sidan om när jag kastar bort mitt liv fast det finns så mycket livet har att erbjuda,
Men istället så jobbar jag bort min ensamångest jag har nog aldrig jobbat så här mycket som jag gjort på sistone blivit många sena kvällar på jobbet just för att jag inte vill åka hem, har inget att åka hem till, för vad ska jag göra hemma när jag lika bra kan sluta känna efter genom att jobba, men den jag lurar är bara mej själv ingen annan, jag vet att det inte är någon bra metod att göra som jag gör,
Man kan inte tro att jobbande kan göra det tills det bättre för det blir bara som en slags drog man vill jobba för att man inte vill vara i den här verkligheten där man är ensam för vad väljer man vara ensam eller jobba och känna att man är någon och gör nytta, det är ju ett ganska lätt val men ändå fel val för det är inte riktig lycka ett jobb kan aldrig ersätta riktig lycka men man kan dämpa ångesten och hålla sig över vattenytan då och då men hur länge går det? jag vet inte men jag är övertygad om att det kommer spricka en dag min trygga lilla bubbla kommer spricka..
Och vad händer då? Vågar inte ens tänka på det just nu.
Men jag vet en sak att jag ska försöka kämpa och göra mitt bästa för att få nån slags riktig trygghet nåt slags skyddsnät. Men det är inte lätt alla gånger...
Sköt om er där ute och glöm inte att ta vara på livet innan det är för sent.
