ENSAM I LIVET

Då var det äntligen måndag åter igen och man får känna sig lite levande igen när man får jobba :-) en skön känsla men farligt när man känner så när man får jobba för helst av allt så skulle man ju vilja ha den oftare och inte när man jobbar för vem vill relatera en bra känsla till sitt jobb egentligen? Låter rätt så tragiskt..

 

Men en positiv sak i mitt liv eller jag hoppas den blir positiv i alla fall så ska jag på en ”dejt” i morgon vi får se hur det går har inga stora förväntningar det får bli som det blir jag har lärt mej den hårda vägen att man inte ska ha några större förhoppningar. Det blir bara jobbigt då men vi får se det visar sig :-)

 

Jag måste ju försöka för att komma någonstans i detta liv i alla fall och jag ger inte upp så lätt som sagt fast det känns tungt ibland. Men det är väl bara att fortsätta kämpa i motvinden och kanske får man medvind någon gång

 

Sköt om er alla!

Livet är verkligen underligt ibland.... hur svårt kan det vara egentligen .. men jag vet inte,är så trött på det här just nu jag vill ju bara ha nån typ av kontakt att nån ska se mej och bry sig om mej men det verkar svårt..

det löser sig kanske med tiden eller nåt det är ju snart måndag igen så man har nåt att se fram emot :)



jaja hare så bra!

Då var det lördag igen då och eftersom man gick och la sig tidigt i går så vaknar man tidigt också och dagen kommer att kännas lång känns det som.

 

Jag hade önskat att den här dagen kändes bättre än gårdagen men tyvärr inte än i alla fall.

Första tanken när man vaknade i dag var att man ville sova bort några timmar till men det gick inte att somna om så man fick gå upp och nu ska jag försöka fördriva den här dagen på nåt sätt

 

Jag brukar inte vara så här djupt nere men den här helgen känns så otrolig jobbig som om man bara vill försvinna till nåt bättre, men vad är bättre? Hur vill man egentligen ha det? det går ju inte att skriva en ”kravlista” och tro att det är så lätt och sen bocka av sakerna på listan så enkelt är inte livet tyvärr men mest av allt så önskar jag mej någon typ av kontakt istället för att sitta här ensam och ”tycka synd om mej själv” fast jag ogillar det uttrycket och undviker att använda det så är det ju så det är att man gör det man fastnar i sina egna tankar och det är inte lätt att ta sig ut dom man trycker liksom ner sig själv på nåt sätt och kanske är man för naiv ibland för det är ju ingen som kommer att knacka på dörren precis och fråga om man vill ha sällskap.

Det tjänar inget till att tycka synd om sig själv det gör det bara hela värre för jag vill ju inte att någon ska tycka synd om mej så varför ska jag då tycka synd om mej själv för det är ju minst lika fel det hjälper mej inte om jag inte vill att andra ska se mej som ett ”offer” och se mej för den personen som jag innerst inne är, då måste jag ju själv vilja se mej själv för den jag egentligen är.

Jag vill inte vara den här negativa personen just nu jag vill vara glad och känna lite framtidstro känna att det här kommer lösa sig det är bara en fas i livet som går över men jag skulle ljuga om jag skrev att jag trodde på det fullt men jag hoppas att det är så men det beror på mej hur jag gör för att förbättra situationen och hur mycket jag orkar kämpa..

 

Återigen är det bara jag som kan göra nåt åt min situation och det hjälper absolut inte att sitta här och skriva att det är så, det ska realiseras också i verkligheten ifrån text till handling men just där har vi mitt största problem. Det låter så bra i text men vad ger det för innebörd om man inte följer det man själv sitter och skriver?

 

Men känslor och tankar är inte lätt att förstå sig på ibland jag kan inte göra mer än att skriva ner hur jag känner sen om dom inte är logiska är en annan sak.

 

 

Men jag fortsätter kämpa….

Då var det fredag igen då och man sitter ensam hemma ännu en fredag och känner den där hopplös känslan om att man ska man ska vara ensam ännu en helg.

 

Ibland känns allt som en stor mardröm som jag önskar ska ta slut men den tar aldrig slut. Ensamheten består när man vaknar varje morgon vissa dagar blir man påmind mer än andra.

Jag vill egentligen bara gå och lägga mej och sova bort resten av den här kvällen men kan inte somna på några timmar så jag får försöka fördriva kvällen på nåt sätt,vet inte hur bara har den där hopplöshet känslan igen och har ingen lust att göra nåt vill bara försvinna bort ifrån verkligheten och vakna upp och inse att det bara var en mardröm att ensamheten fanns bara i drömmen. Men nu är inte så fallet och allt som sker är i verkligheten och hur gärna jag än inte vill ha det så här så är det fakta det är här och nu som det sker och den ända (åter igen) som kan göra nåt år det är bara jag själv ingen annan men visst skulle det underlätta om man varit fler men nu är inte så fallet så det är väl ingen mening med att spekulera i nåt som inte finns.

 

Men jag hoppas morgondagen blir bättre i alla fall om att den känns mindre hopplös men har inget planerat då heller och då är det fler timmar at ta död på.

 

Ledsen att det vart ett sånt negativt inlägg (igen) jag hade verkligen önskat att jag kunde skriva lite positivt men det känns som jag är inne i en negativ period just nu tyvärr och det är ont om positiva saker i mitt liv just nu men som sagt dom kommer också det vet jag men just nu så tvivlar jag på när… men det är ju inte första gången och förmodligen inte sista som jag känner så här men den känslan är så otroligt jobbig när man känner sig ensammast i världen och ingen ser att man sitter i ensamheten och  man tänker på hur det kunde ha varot  fast jag vet ju att jag inte är ensam om att känna så här men ändå så hjälper det ju inte mej just nu för just nu känner jag så här det är mina känslor och tankar.

 

Det är en ny dag imorgon förhoppningsvis mer positiv än den här är.

 

 

Jag hoppas att alla som läser det här får en bra kväll!

 

 

 

Ja då var det snart fredag igen då och helgen närmar sig tyvärr för jag har absolut inget planerat i helgen blir väl bara att sitta hemma och försöka fördriva tiden så det blir måndag igen
Ja visst låter det deprimerande men sant och jag skriver bara ärligt precis som det är och hur jag känner.


Fick nyss reda på att den där "dejten" som jag träffade förut att hon nu bestämt sig vad hon känner och precis som jag misstänkte hela tiden så gick det som det brukar tyvärr hade bara önskat att det inte nästan tog en månad innan jag fick dt beskedet jagkan ärligt säga att det gör ont med såna motgångar men det är bara att gå vidare jag ger som sagt inte upp så lätt fast jag gärna skulle vilja ibland för det kanske vore lättare att inte känna känslor om man isolerade sig och inte satt sig själv i säna där situationer men jag är inte sån.

Kanske känns tungt ett tag nu men jag kommer igen med nya krafter.


Sköt om er där ute!

Jag har inget problem med att prata känslor eller utrycka mej på det känslomässiga planet men man vill ju gärna ha nån att prata känslor med också nån att bolla sina känslo medr helst ska ju den personen inte ha nåt emot att man pratar känslor eller berätar hur man känner för det blir väldigt svårt att ha en monolog med såna personer som egentligen tycker det är jobbigt med känslor och man känner sig "i vägen" som om man får stoppa sig själv fast man egentligen vill bara säga vad man tycker och känner det är en jobbig känsla att det känns som man kan inte vara sig själv fullt ut. Ärlighet och öppenhet måste ju ändå löna sig i längden för att kunna bygga upp en relation för då vet man ju vad den andra personen tycker och man slipper gå runt i ovisshet.

Men jag har inte alltid varit en sån här känslomänniska en period i mitt liv så var jag väldigt känslokall men kanske så satte man på sig skygglapparna och försökte ignorera känslorna och blev känslokall istället men verkligheten kommer alltid i kapp. jag tror att man formas i livet och man blir den man är av det man har upplevt i livet.

Jag har aldrig skrivit så här mycket känslor som jag har skrivit i den här bloggen och kanske hjälper det att få ut sina känslor på nåt sätt sen om det "bara" är i text spelar nog ingen roll för bakom alla som skriver så finns det ju en person som också har känslor.


Hoppas alla som läser det här har det så bra det bara går!

Har en sån obehaglig känsla just nu, Allt känns så hopplöst vad är det för mening med allt det här?

Känns som om det är ändå ingen ide det är lika bra att ge upp för det här leder ingenstans man går bara och hoppas och försöker kämpa men till vilken nytta?

 

Varför är det så svårt att komma på ”fötter” igen? Jag kan ärligt säga att jag vet ju att jag är en bra person jag är generös jag är inte elak jag bryr mej om folk, jag är en social person har ett stort hjärta har humor men ändå så känns det som om det spelar ingen roll för kanske är det nåt fel på mej som jag inte vet om? men jag kan inte förstå vad det skulle vara, Vad gör jag för fel? Det är så frustrerande att inte veta varför man drabbats av den här ensamheten vore mycket enklare om man visste varför så man slapp gå runt i denna ovisshet och inte veta.

Jag borde väl egentligen vara glad jag har ju en dotter som jag älskar över allt annat, en bostad ett jobb inga ekonomiska problem men jag vet ju vad jag saknar kanske är det som gör att det känns så här att man tänker för mycket på vad man inte har istället på vad man har.

 

Men vad har man egentligen att förlora?

Egentligen skulle man ju kunna göra massor saker för att förbättra situationen men det är liksom som en spärr som hindrar ibland kanske är man är rädd för att bli sårad,rädd för den där känslan att bli ”övergiven” för kan det egentligen bli värre? Ja tyvärr kan det bli det tänk om man råkar göra nåt som gör att det där lilla skyddsnätet ”försvinner” hur ska man då orka komma tillbaks igen jag vet faktiskt inte ärligt vad jag skulle göra om jag T.ex. skulle förlora mitt jobb det är en av mina stora räddningar här i livet det som gör att jag orkar gå upp varje morgon och tar tag i mej själv men tydligen inte tillräckligt för att göra min situation tillräckligt bra för att jag ska slippa skriva sånt här i den här bloggen Jag önskar ju att den här bloggen inte fanns för det skulle ju betyda att jag inte var ensam och inte skrev om mitt ensamma liv här.

 

Men jag vet ju att jag måste kämpa fast det känns väldigt hårt ibland och helt hopplöst men minsta lilla framsteg i mitt liv betyder väldigt mycket man lär sig verkligen uppskatta det där lilla i livet som andra kanske tar för givet som Men när man inte har det så inser man hur mycket man saknar vissa bitar i livet

 

Kan inte låta bli att tänka på hur min dotter ska se på mej när hon är större? En pappa som inte har några vänner ska hon tycka synd om mej? För det är det sista jag vill att den här situationen ska drabba min dotter men självklart mår ingen bra att se sin pappa ensam och olycklig men hur mycket man än försöker dölja det så klart hon förstår till slut hur det ligger till.

.

 

Det är så här jag känner, mina innersta tankar som ingen vet om.

 

Då var det dags igen ännu en arbetsvecka har startat och man är hemma igen efter ännu en arbetesdag och man är hemma i tomheten igen.
Helst av allt skulle jag vilja bara gå och lägga mej nu och somna så det blev en ny dag igen och hoppas att nästa dag ger nåt mer än den oftast inte gör man går upp jobbar åker hem äter och försöker fördriva kvällen så det blir en ny dag och så där snurrar det runt för det mesta,men man vänjer sig tyvärr men man är dum som bara kastar bort all tid egentligen tänk vad många timmar av sitt liv man bara kastar bort till ingen nytta man ska ju ta vara på sitt liv livet är egentligen ganska kort och då gör man så här av det, det är tragiskt egentligen..ändå fortsätter man så här man ska ju passa på och njuta egentligen gör allt som livet har att erbjuda innan det är för sent.

Ja jag vet det ser så bra ut i text allting men det ska realiseras också ifrån tanke till handling det är det som är det svåra i livet att ta stege över och verkligen göra nåt för ensam är inte stark ensam är svag, svag för att ta tag i saker alltid lättare när man är flera som man "pusha" varandra men vem "pushar" mej? jag själv.. och se hur det har gått hittils.

Det gör så ont när man tänker på det allt jag vill är ju att nån ska bry sig om mej och finnas där på samma sätt som jag ska finnas där för den personen(absolut inte tycka synd om mej)


Livet är för kort för att kastas bort...


Ha det så bra ni kan!

Eftersom det mesta i denhär bloggen är negativt så ska jag passa på att skriva lite positivt också för just nu så är det en sån där positiv känsla inom mej där det känns som det kommer ordna sig och man får lite framtidshopp för det kan krävas så lite just för att man ska få den där känslan.

 

Läste ett citat som fastnade som löd: ”Ta alltid ut lyckan i förskott, om det sen inte blev som du tänkt så har du i alla fall varit glad fram till dess” och det tål att tänkas på för visst det ligger nåt i det för egentligen så ska man sträva efter att vara glad så mycket som möjligt

Jag är en rätt så positiv och glad person ibland men det kommer inte fram i dom här inläggen eftersom jag skriver oftast när dom där negativa känslorna kommer fram men jag försöker vara så glad som det går visst är det inte kul att vara ensam och inte ha några kompisar är ju inte så att man sitter och skrattar själv precis för man blir ju påmind om det varje dag hur ensam man är men ändå så lär man sig hantera det på nåt sätt man vänjer sig och till slut men det är just dom där bakslagen som är jobbiga T.ex. högtider och semestrar när man verkligen inser hur ensam man egentligen är men egentligen tjänar det inget till att sitta och deppa för det man får försöka  göra det bästa av situationen och fördriva tiden med serier och film eller nåt annat det brukar funka bra och fortsätta kämpa och ”leta” vänner för jag är inte en sån person som ger upp utan att kämpa.

 

Jag kommer lyckas! :-)

 

 

Kanske har allt en mening kanske var det meningen att allt skulle bli så här för allt kanske är det här en liten pusselbit i det stora pusslet.

Det stora livspusslet som i slutändan det blir nåt bra av? Det var kanske meningen att man skulle uppleva den här delen i livet för att sen gå vidare till nästa fas och man kan se tillbaka på den här perioden i livet som nåt som man lärde sig nåt av.

och man lär sig så länge man lever

 

Ha det så bra där ute!

Ville bara skriva lite med det här om känslor att vi kan vara väldigt olika och kunna prata om känslor.
Jag har inget svårt att utrycka mej och prata om känslor och hur jag känner för/om personer men träffar man nån som ää motsatsen så blir det en väldigt jobbig situation har ja märkt eftersom man på ett sätt inte vill "skrämma" i väg personen och på ett annat sätt så vill man ju veta vad personen tycker det blir en väldigt svårt balansgång när man är så olika på att prata känslor.
jag kan känna att man blir liksom låser sig själv att man vill berätta vad man känner men man stoppar sig själv just för att man inte vill vara för "på" och skrämma bort personen.
men man kan ju inte hålla sina känslor inom sig i längden det går ju inte men ändå så vill man ju inte förlora nåt genom att skrämma bort personen hur ska man då göra? för jag är sån person att jag vill veta vad personen tycker och jag tror på ärlighet i stället för att hålla nån annan människa på "sträckbänken" genom att inte vilja prata om det.
Alltid bättre att vara ärlig ifrån början än att vara det för sent anser jag så skulle iallafall jag velat bli behandlad.

Denna ovisshet är otrolig jobbig när man inte vet var en person tycker och vill.
Kan nog jämföras med en slags "psykisk tortyr".

Då var arbetsveckan slut i morgon,skönt  för jag ska ha min dotter i helgen det blir underbart att få ha henne här igen. dock bara för två dagar men spelar ingen roll två dagar är bättre än inget och jag har nåt att se fram emot nåt som gör att morgondagen blir en bra dag när man slutar jobbet så vet man att man får träffa den som betyder allra mest för mej det som gör att man orkar ta tag i saker som gör att man orkar när det känns som om man bara vill ge upp.

sen kan jag ju berätta att min"dejt" som jag hade för ett tag sen har helt plötsligt börjat höra av sig igen jag som trodde att det inte vart nåt men än så länge så vet jag ju inte vad hon känner för mej men det måste ju vara ett gott tecken att hon hör av sig iaf men jag tänker inte ta ut nåt i förskott tar en dag i taget orkar inte tro det bästa tiden får visa om det blir nåt tänker inte stressa fram nåt men blir det inget ja då är det väl så alla är ju olika här i livet men man måste ge det en chans iaf vad har man att förlora på det.

Saknar att ha någon att bry sig om, Någon att få ge all sin kärlek till, Någon att umgås med, Någon att prata med, Någon att resa med, Någon att göra allt det där som livet erbjuder med.

För ensam är inte stark.

Det här har varit en bra dag  i dag kan bero på att jag jobbat över några timmar i dag och jag mår ju bra av att jobba låter säkert lite konstigt för dom som inte förstår det men jag är bara ärlig och så känner jag jag mår bra av att jobba för där känner jag att jag syns och jag har ju ett väldigt socialt jobb så det är ju en anledning till att jag trivs så bra där för jag träffar folk och pratar och är "social" hela dagarna för det mesta. och såklart så får man välja mellan jobba eller att sitta hemma och känna sig ensam såklart väljer man att jobba men som jag ser det så är det bara en tillfällig lösning att jag dämpar min ensamhet med mitt jobb men när jag väl inte behöver det så tänker jag inte jobba så mycket som jag gör nu men fram tills dess så jobbar jag mer för jag mår bra av det och vem vill inte må bra. sen kan man ju självklart diskutera metoden som man gör det på.

Då var arbetsdagen slut för den här dagen då som vanligt så brukar den gå fort och man är tillbaka hemma igen nu i ensamheten.

Mitt syfte med att skriva allt det här negativa i den här bloggen är inte att nån ska tycka synd om mej eller nåt sånt för det vill jag verkligen inte att nån ska göra eftersom det hjälper inte,det enda som hjälper är att jag själv tar tag i mitt liv och försöker förändra det, inte att nån tycker synd om mej det gör det bara värre för jag vill inte vara ett offer jag vill att folk ska se mej för den jag är egentligen innerst inne och bortse ifrån att jag är ensam  och inte tycka synd om mej för att jag hamnat i den här situationen.

Äntligen är snart denna helg slut och det blir måndag igen och man får känna att man gör nån nytta i stället för att bara sitta hemma och inte göra nåt vettigt.

Är tragiskt egentligen att man längtar efter att helgen ska ta slut så man får jobba igen det ska ju vara tvärtom att man ska längta till helgerna då man ska vara ledig men det saknas nåt som gör att man vill vara ledig nån att umgås med nån att hitta på sakr med det är väl därför man helre vill jobba för då slipper man tänka på vad man ska göra då vet man vad man har att göra hela dagarna men arbetsdagen tar ju också slut och man jobbar ju inte hela kvällen så när man sitter hemma efter dagens arbetspass så är det samma sak igen och så där snurrar det på som en ond cirkel som man ska bryta.

Men det finns ju en fördel med att ha det så här man uppskattar dom få tillfällen man gör nåt men som jag skrvit förut så är det ju också en nackdel med det för då får man ju smak på det och man vet hur den känslan är och då blir det värre tyvärr för man vänjer ju sig med ensamheten och skulle man inte ha nåt att jämföra med så vore det ju enkelt att vänja sig.

men vore för lätt att bara ge upp det tänker jag inte göra men jag har god lust många gånger att göa det men vem har sagt att livet ska vara lätt? vore det lätt så skulle man kanske aldrig uppskatta uppgångarna och ta allt för givet.

Jag kan ärligt säga att jag är desperat efter kärlek och då menar jag inte bara kärlek av det motsatta könet även kärlek på ett vänskapligt plan också att ha nån att bry sig om att nån bryr sig en känna att man finns där för nån och tvärtom den där känslan om att man vet att nån bryr sig om en och som man kan vända sig till om det skulle vara nåt man vill prata om eller bara hitta på  spontana saker med. 

Kärleken är verkligen underbar det är en så oerhört skön känsla att få ge sin kärlek till nån som ger sin kärlek tillbaka det går inte att beskriva i ord hur det känns,man sitter bara och ler när man tänker på den känslan.
Och jag hoppas jag får uppleva den snart igen kanske inte det här året men nästa år kanske,
men inte så lätt alltid att starta upp på noll det tar ju ett tag att bygga upp en relation även vänskaplig det tar ju ett tag innan man vet om personen verkligen går att lita och  känner likadant och är en 100% tillbaka och att man inte kommer i andra hand när det passar för det är ingen kul känsla när man inte vet var den andra personen står eller tycker man går runt i ovisshet och får för sig saker och i vissa fall så stämmer det man misstänkte men i vissa fall har man gått och oroat sig i onödan eller så kan den andra personen helt enkelt inte vara ärlig och säger och gör saker som den tror att man vill höra men jag iallafall är en person som vill ha raka besked och jag tror på ärlighet, ärlighet varar längst helt klart visst ärlighet kan såra men det kan den också när man inte är ärlig och det är värre att vara ärlig för sent än vara det på en gång tycker jag.


Jag önskar att jag ska få uppleva den där kärlekskänslan igen.


Ha det så bra!

Fredag igen då och man har ännu en helg i ensamhet framför sig.
jag ångrar verkligen att jag inte tog chansen att jobba i helgen nu men jag orkade verkligen inte jobba i helgen känns som jag jobbat för mycket redan men det blir ju så tyvärr jobbet är en fristad för mej och när jag är där så kopplar jag liksom bort alla tankar om ensamhet och jag får känna lite "socialt" fast det är på ett annat plan där,jag är ju en väldigt social person och har inga svårigheter att prata och umgås med folk det kanske vore lättare om jag hade social fobi då hade jag ju tyckt det var skönt med ensamhet men nu är ju inte så fallet och det gör det ju ännu jobbigare när man inte får uppleva det sociala liv som man egentligen drömmer om att ha.

Men jag vet inte stundtals så känner jag att jag vill ge upp men sen kommer jag på att jag måste fortsätta för att komma nånstans men det är svårt ibland at tvinga sig själv att ta tag i nåt för innerst inne vill jag ju bara skita i att kämpa men det vore en alltför enkel lösning och hur skulle jag då stå ut med mej själv när jag vet att jag kunde ha gjort nåt åt det här.
men just nu är det tungt men det är ju så det går upp och ner vissa dagar jobbigare än andra så är det ju och kommer nog alltid tyvärr vara det går bara olika långtid mellan dom dagarna.

Men hur tragiskt är det inte att man sitter här på en fredagskväll och skriver det här? men jag vet att jag inte är ensam om att sitta hemma själv på en fredag tyvärr,vissa väljer det av egen vilja medans vissa blir "tvingade" det finns så många ensamma människor där ute som helst av allt skulle vilja ha vänner att umgås med,livet kan vara rätt så orättvist ibland.


Jag hoppas att dom få människor som läser det här får en bra helg iaf ta vara på det ni har innan det kan vara för sent.

Det jobbigast med att vara ensam tycker jag är att man inte har nån att berätta saker för om nåt har hänt eller nån som frågar hur man mår eller om man vill hita på nåt såna där spontana saker.
Men man vänjer sig tyvär med ensamheten men när man har fått känna på lite hur det är att inte vara ensam så är det otroligt jobbigt att vänja sig tillbaks igen för det är det som gör att man ibland tvekar om att ta det där steget eftersom det kan vara så jobbigt ibland att "anpassa" sig igen till det ensamma livet
men man måste ju våga för att komma nånstans och jag brukar tänka att jag får väl ta smällen när den kommer igen och det gör den ju tyvärr så mår man dåligt ett tag tills man vant sig igen och så där snurrar det runt runt men hur länge orkar man egentligen vara med i det där ekorrhjulet? finns det en gräns på hur mycket man egentligen orkar och vad händer då? för det är psykist påfrestande att börja om på ruta ett igen gång på gång det tar på krafterna men man måste ju om man inte vill vara ensam resten av livet och det vill jag absolut inte vara.

Måndag igen då och arbetsdagen är slut och man sitter här i ensamheten igen och allt känns just nu så tomt.
Helst av allt skulle jag vilja gå och lägga mej så det blev en ny dag men kan inte somna än på några timmar tyvärr.

Hatar verkligen den här känslan känslan av ensamhet Känslan av att ingen ser mej att ingen bryr sig och man tänker på hur det kunde bli så här man frågar sig själv om det är mej det är fel på eller har jag bara haft otur i livet jag vet inte önskar jag hade en svar men vet faktiskt inte vad det beror på om/vad jag har gjort för fel men nu är det som det är och ingen annan än jag själv kan göra nåt åt min situation och det vet jag men ändå så känns det rätt så menningslöst ibland att inget spelar nån roll längre.

Men innerst inne så vet jag att jag är en bra person och har ett stort hjärta som bryr sig om människor men kanske är det fel att vara sån kanske ska man vara den där iskalla känsolösa personen kanske lyckas man bättre i livet då?


men jag intalar mej själv att det blir bättre gång på gång och kämpar mej uppåt och ibland lyckas det ett tag men sen lika fort ner igen och man får kämpa för att orka kämpa sig uppåt igen.


Jag vet inte..

Ibland undrar jag  hur det kunde bli så här och vad jag har gjot för att förtjäna det här visst det finns dom som har det mycket värre än jag men vad hjälper det mej? bara för att jag vet att det finns dom som har det värre så gör det ju inte att mina känslor raderas. Den här dejten som jag skrev om sist jag vet inte hur det gick egentligen för tydligen är det brist på ärligt folk och som kan öppna sig och säga vad dom vill och känner hur svårt kan det vara att vara ärlig? jag menar vad tjänar man på att inte vara ärlig direkt? och istället dra ut på det och tro att man är snäll mot nån genom att inte vara ärlig direkt,jag skulle snarare tycka att det är värre/elakt att vänta med att vara ärlig direkt att låta nån annan människa leva i nån slags tro att det kanske är bra och sen vid tillfälle när personen har fått nått slags hopp om att det kanske är bra rasera allt.

Jag verkar ha otur att träffa alla dom där oärliga personerna verkar det som dom som inte bryr sig om andras känslor som bara bryr sig om sig själva och deras egna lilla värld. kanske är det negativt för min del att jag är helt tvärtom att jag bryr mej om folk och skulle ge 100% på nån fast jag kanske bara får 60% tillbaka så är jag dum och ger 100% kanske tror jag fortfarande att dom där 60% ska öka till 100% om jag ger det en chans fast jag innerst inne vet att det är lönlöst men jag vet att jag kommer lyckats nå upp till 100% men till vilket pris? Hur bra mår man när man gör saker som man egentligen vet att man inte kommer få nåt tillbaka på? då är det bättre att bara att stänga av och gå vidare men det är ju så lätt alla gånger det är lätt att skriva det här men i verkligheten är det inte så lätt inte för mej iaf.

men jag ger inte upp så lätt fast det skulle vara en enkel lösning och förhoppningsvis kan jag läsa det här om några år och vara glad över att jag inte gav upp.


För jag vet att det finns en framtid där ute och jag letar efter vägen dit och det är många hinder på vägen som ska besegras.


Ha en bra helg!

Då har den här veckan snart då tagit slut och jag har lyckats jobba hela helgen rätt så skönt att jobba en helg slippa vara hemma och tänka så mycket. men nu är man hemma igen efter jobbet och alla jobbiga tankar kommer upp om att man är ensam och man sitter här och funderar på hur det kunde bli så här vad är det för fel på mej egentligen fast jag vet innerst inne att det inte är nåt fel på mej men det är svårt att intala sig själv det när allt är som det är just nu men en positiv sak som har hänt är att jag varit på en dejt men jag vet inte hur det blir med det men det känns bra just nu iaf men jag har lärt mej den hårda vägen i livet att man inte ska ta nåt för givet det blir så jobigt bara då när det inte går bra bättre gå in med iställningen att det inte blit nåt så slipper man bli så besviken.. men det funkar ju bra i text i verkligheten går det ju inte att stänga av känslorna så lätt lättast är ju bara att fly... fly ifrån problemen. men ingen långsiktig lösning precis men mitt hopp är det sista som kommer överge mej.

så lätt ger jag inte upp det tjänar inget till men det vore skönt att bara lägga sig i sängen och dra täcket över huvet och tycka synd om sig själv och tro det blir bättre av det men sån är inte jag.

Jag fortsätter kämpa för jag vet att jag är värd det.


(ja allt låter så bra i text)

Hare bra!