ENSAM I LIVET

Jag är inte dum, Jag förstår att det som jag gör är att jag kastar bort mitt liv, för det är ju det jag gör jag vet ju att det inte kommer hända något av sig själv, det är bara jag som kan göra något åt min situation det är jag medveten om, men ändå så gör jag inget i alla fall inte mer än nödvändigt och inte mer än jag orkar och tvingar mej till, det är som en kamp mot  tiden att jag ska göra något vettigt av mitt liv, då menar jag inte jobbmässigt för där är jag redan nöjd.

Det är det sociala umgänget som jag måste göra något åt men hur svårt kan det vara tänker man, Tydligen väldigt svårt eftersom jag sitter här och skriver det här men visst jag kan göra mycket mer än vad jag gör men man tappar liksom gnistan efter lite motgångar som om man trycker ner sig själv och tänker att det är ändå ingen ide för man blir bara besviken och det är ingen kul känsla precis att känna sig misslyckad för det är ju det man är inget att förneka för sitter man ensam på sin semester och vill bara att den ska ta slut så man kan börja jobba igen så ja det är ju inte normalt i alla fall så mycket fattar jag, som om så fort semestern är slut så kommer det bli bättre igen, men vadå hur tänker jag egentligen bättre på vilket sätt då? Som att jobba bort sitt liv är bra.. men visst det är ett verktyg för at "slippa" ensamheten och få tankarna på annat men i det långa loppet är det ju inte ett bra sätt för att komma vidare i livet och få nåt som kallas liv.

För visst jag kan erkänna jag har inget liv inget jag kan förneka längre. Och självklar så är det just därför det är så jobbigt att vara ledig för då har man helt plötsligt tid att tänka på allt och känna efter och man inser hur illa ställt det är och man frågas sig själv hur man står ut egentligen vad gör att man inte har brutit ihop, Jag vet inte kanske är jag en stark person som inser hur det funkar och accepterar min situation för det är ju det jag gör jag tar mej ju inte vidare på egen hand jag står bara vid samma punkt och trampar och tror att det kommer ordna sig och det är kanske det som är faran med just ensamhet att man är just ensam och inte har något att prata med och som pushar.för att  komma ut ur den här onda cirkeln. För det finnas massor med människor där ute som känner precis som jag att allt dom vill är att bara få nåt som kallas ett liv,  Ett liv där man kan vakna upp på morgonen och tänka att det finns faktiskt dom som bryr sig om hur man mår i dag och  undrar vad man har gjort.

men vad gör man… accepterar läget?

Allt känns så hopplöst just nu som om det inte är någon ide för vad man än gör så kommer man tillbaks till ruta ett igen och man ska försöka hitta orket och kämpa sig upp igen till ytan och hitta det positiva i livet,

Det blir svårare och svårare och börja om igen har jag märkt man kämpar mot sig själv och försöker intala sig att det visst kommer lösa sig det finns hopp bara att ha tålamod så kommer det lösa sig när du minst anar det, men gör det verkligen det?

det är den tanken som är farlig när man börjar tvivla på sig själv och anklagar sig själv för att det blivit så här och visst till en viss del så är det väl ett egens fel för visst kanske man kunde ha gjort vissa saker annorlunda med facit i hand. Men jag saknar tyvärr en kristallkula där man kan se vad som kommer hända i framtiden.

Så det är väl bara att försöka kämpa emot dom där tankarna och den där känslan om att man kanske kommer vara ensam resten av sitt liv, just den tanken gör så ont att tänka på,för jag vill inte sluta så jag vill känna på det där som kallas vänner ha någon att hitta på saker med och som man kan lyssna på och bry sig om, finnas där när vännen behöver stöd, för jag om någon vet vad betyder att ha någon som bry sig och spontant hör av sig och fråga hur det är, Det betyder så mycket det där lilla det kan göra skillnad och man får hopp om att det finns ett ljus i tunneln.

Det är så frustrerande att man sitter här och skriver inlägg efter inlägg och man kommer ingenstans som om man väntar på att någon annan ska göra något men jag är inte dum jag vet ju att det bara är jag själv som kan göra något åt det här det är bara jag som kan ändra denna onda cirkeln, men kanske hoppas man på att få lite hjälp att komma ur den, jag vet faktiskt inte vad det är man tror ska hända det är just det som är så frustrerande att man låter detta fortgå år efter år för man anpassar sig tyvärr i ett liv i ensamhet, men man vänjer sig aldrig vissa dagar så undrar jag hur jag orkar egentligen leva så här, så det måste ju finnas nåt slags hopp om förändring för annars skulle man väl inte leva? Sägs att man lever på hoppet och det stämmer nog rätt så bra.

Och oavsett hur illa det känns ibland så tänker jag inte se mej själv som ett offer och det sista jag vill är ju att någon ska tycka synd om mej för vad hjälper det? jag vill ju bli behandlad för den jag är inte för att jag är ensam, det är just det för frågar någon mej vad jag gjorde i helgen och jag skulle svara inget jag satt inne hela helgen och gjorde inget för jag har inga vänner, så vad händer då jo personen skulle börja tycka synd om mej. Och jag tror inte på en vänskap där ena parten tycker synd om den andra, man vill ju ha en vänskap på lika vilkor  där man blir behandlat och sedd för den man är, men visst det blir väldigt svårt det här för man vill ju vara ärlig och man vill ju inte ljuga och hitta på saker för att man inte vill att just personer ska tycka synd om mej.

En väldigt svår balansgång det här men vem har sagt att livet ska vara lätt att förstå sig på

Allt jag vill är ju egentligen att någon ska se mej, Se mej för den jag är innerst inne och inte för den ensamma personen.

Kanske vart lite rörigt men det är svårt att beskriva den här känslan i ord.

Jag önskar er alla det bästa i livet!