ENSAM I LIVET

Allt känns så hopplöst just nu som om det inte är någon ide för vad man än gör så kommer man tillbaks till ruta ett igen och man ska försöka hitta orket och kämpa sig upp igen till ytan och hitta det positiva i livet,

Det blir svårare och svårare och börja om igen har jag märkt man kämpar mot sig själv och försöker intala sig att det visst kommer lösa sig det finns hopp bara att ha tålamod så kommer det lösa sig när du minst anar det, men gör det verkligen det?

det är den tanken som är farlig när man börjar tvivla på sig själv och anklagar sig själv för att det blivit så här och visst till en viss del så är det väl ett egens fel för visst kanske man kunde ha gjort vissa saker annorlunda med facit i hand. Men jag saknar tyvärr en kristallkula där man kan se vad som kommer hända i framtiden.

Så det är väl bara att försöka kämpa emot dom där tankarna och den där känslan om att man kanske kommer vara ensam resten av sitt liv, just den tanken gör så ont att tänka på,för jag vill inte sluta så jag vill känna på det där som kallas vänner ha någon att hitta på saker med och som man kan lyssna på och bry sig om, finnas där när vännen behöver stöd, för jag om någon vet vad betyder att ha någon som bry sig och spontant hör av sig och fråga hur det är, Det betyder så mycket det där lilla det kan göra skillnad och man får hopp om att det finns ett ljus i tunneln.

Det är så frustrerande att man sitter här och skriver inlägg efter inlägg och man kommer ingenstans som om man väntar på att någon annan ska göra något men jag är inte dum jag vet ju att det bara är jag själv som kan göra något åt det här det är bara jag som kan ändra denna onda cirkeln, men kanske hoppas man på att få lite hjälp att komma ur den, jag vet faktiskt inte vad det är man tror ska hända det är just det som är så frustrerande att man låter detta fortgå år efter år för man anpassar sig tyvärr i ett liv i ensamhet, men man vänjer sig aldrig vissa dagar så undrar jag hur jag orkar egentligen leva så här, så det måste ju finnas nåt slags hopp om förändring för annars skulle man väl inte leva? Sägs att man lever på hoppet och det stämmer nog rätt så bra.

Och oavsett hur illa det känns ibland så tänker jag inte se mej själv som ett offer och det sista jag vill är ju att någon ska tycka synd om mej för vad hjälper det? jag vill ju bli behandlad för den jag är inte för att jag är ensam, det är just det för frågar någon mej vad jag gjorde i helgen och jag skulle svara inget jag satt inne hela helgen och gjorde inget för jag har inga vänner, så vad händer då jo personen skulle börja tycka synd om mej. Och jag tror inte på en vänskap där ena parten tycker synd om den andra, man vill ju ha en vänskap på lika vilkor  där man blir behandlat och sedd för den man är, men visst det blir väldigt svårt det här för man vill ju vara ärlig och man vill ju inte ljuga och hitta på saker för att man inte vill att just personer ska tycka synd om mej.

En väldigt svår balansgång det här men vem har sagt att livet ska vara lätt att förstå sig på

Allt jag vill är ju egentligen att någon ska se mej, Se mej för den jag är innerst inne och inte för den ensamma personen.

Kanske vart lite rörigt men det är svårt att beskriva den här känslan i ord.

Jag önskar er alla det bästa i livet!