Hopplöshet känslan...
Har en sån obehaglig känsla just nu, Allt känns så hopplöst vad är det för mening med allt det här?
Känns som om det är ändå ingen ide det är lika bra att ge upp för det här leder ingenstans man går bara och hoppas och försöker kämpa men till vilken nytta?
Varför är det så svårt att komma på ”fötter” igen? Jag kan ärligt säga att jag vet ju att jag är en bra person jag är generös jag är inte elak jag bryr mej om folk, jag är en social person har ett stort hjärta har humor men ändå så känns det som om det spelar ingen roll för kanske är det nåt fel på mej som jag inte vet om? men jag kan inte förstå vad det skulle vara, Vad gör jag för fel? Det är så frustrerande att inte veta varför man drabbats av den här ensamheten vore mycket enklare om man visste varför så man slapp gå runt i denna ovisshet och inte veta.
Jag borde väl egentligen vara glad jag har ju en dotter som jag älskar över allt annat, en bostad ett jobb inga ekonomiska problem men jag vet ju vad jag saknar kanske är det som gör att det känns så här att man tänker för mycket på vad man inte har istället på vad man har.
Men vad har man egentligen att förlora?
Egentligen skulle man ju kunna göra massor saker för att förbättra situationen men det är liksom som en spärr som hindrar ibland kanske är man är rädd för att bli sårad,rädd för den där känslan att bli ”övergiven” för kan det egentligen bli värre? Ja tyvärr kan det bli det tänk om man råkar göra nåt som gör att det där lilla skyddsnätet ”försvinner” hur ska man då orka komma tillbaks igen jag vet faktiskt inte ärligt vad jag skulle göra om jag T.ex. skulle förlora mitt jobb det är en av mina stora räddningar här i livet det som gör att jag orkar gå upp varje morgon och tar tag i mej själv men tydligen inte tillräckligt för att göra min situation tillräckligt bra för att jag ska slippa skriva sånt här i den här bloggen Jag önskar ju att den här bloggen inte fanns för det skulle ju betyda att jag inte var ensam och inte skrev om mitt ensamma liv här.
Men jag vet ju att jag måste kämpa fast det känns väldigt hårt ibland och helt hopplöst men minsta lilla framsteg i mitt liv betyder väldigt mycket man lär sig verkligen uppskatta det där lilla i livet som andra kanske tar för givet som Men när man inte har det så inser man hur mycket man saknar vissa bitar i livet
Kan inte låta bli att tänka på hur min dotter ska se på mej när hon är större? En pappa som inte har några vänner ska hon tycka synd om mej? För det är det sista jag vill att den här situationen ska drabba min dotter men självklart mår ingen bra att se sin pappa ensam och olycklig men hur mycket man än försöker dölja det så klart hon förstår till slut hur det ligger till.
.
Det är så här jag känner, mina innersta tankar som ingen vet om.
Detta är dina tankar som inget vet om. Det är även mina tankar som inget vet om. Den enda skillnaden är att du har en dotter och jobb.
Hopplöst..gud ja..som jag vet hur det känns. Min värld rasar samman och ensam går jag genom spillrorna. Den enda tanken som kunde lugna mig idag var att jag kan ju iaf ta självmord.Patetiskt. Jag vet. Tur i oturen är jag så feg att jag inte vågar göra det.
Om ändå någon kunnde säga vad det är som är så fel så att man kan göra rätt.
Hej! Jag är helt övertygad om att vi båda är bra människor som har kanske bara haft otur i livet och halkat in på en fel väg och det är så svårt att ta sig ut igen på den stora vägen men vi måste kämpa både du och jag vi måste klara det här för vad har vi annars att leva för? hur vet vi då hur framtiden blir om vi inte är kvar för? då får vi aldrig veta hur långt tid det tog innan vi hittade upp på stora vägen igen för jag VET att det finns hopp även för oss vi kommer klara det vi måste tro på det fast jag vet hur hopplöst det känns ibland om inte annat så kan vi hjälpa varandra att kämpa för att hitta vägen tillbaka?.
Tack. Du fick mig att le. Nästan gråta med. Dina starka ord kommer ta mig ett steg till på vägen tillbaka. Dina ord är sådanna man önskar höra från en vän. Ord som gör det svåra lättare.
Jag tror också på otur. Ibland kommer man på fel spår, man flyttar, pluggar, jobbar byter miljö. Och det svåraste är när man börjat jobba för då är alla så upptagna. För att inte tala om när alla börjar skaffa familj.
Jag kan känna den där paniken med trots att jag ändå har två att vara med, en mer coh den andra mindre och jag har familj också. Jag är livrädd att förlora det jag har.
Hur svårt det än känns så ska man bara fortsätta. Tittade faktiskt på youtubeklippet i morse om att aldrig ge upp....
Man måste tvinga sig ut och då inte i första hand att skaffa vänner utan göra det man tycker är roligt. Jag tror att det är den enda vägen att gå. Och inte vänta sig varm vänskap från början, utan mer bekantskaper...
Jag tror ärligt talat att många lever så, att man egentligen inte har vänner så, utan mer aktiverar sig. Jag har märkt det i min omgivning.
Alena:Va glad jag blir när jag läser att mina ord hjälpte för det var just det som var meningen för jag vet ju hur det är själv och man behöver höra nåt ifrån nån som pushar på en själv i rätt riktining men självklart hade det varit bättre om man fick höra det av en vän i det verkliga livet men som jag ser det så är det ändå riktiga människor med känslor bakom orden och än en gång så är jag övertygas om att även du kommer klara dej ur det här precis som jag kommer klara det man är starkare än vad man tror och men det är en jobbigt väg en väg som kommer innehålla många uppförsbackar men man måste uppleva backen för att komma till nerförsbacken. så vad du än gör så sluta aldrig tro på dej själv.Livet är för värdefullt egentligen för att kastas bort. Glöm inte det.
Em:Ja visst är det så att mycket beror ju på att man flyttat och av olika anledningar förlorat kontakten med vänner men egentligen var det så bra vänner egentligen eftersom man tappade kontakten med dom? jag menar hade man varit 100% vänner så hade det ju inte spelat nån roll om man så bodde i andra länder för man är ju inte vän med nån för att den personen bor nära.I riktig vänskap så finns det inga gränser tror jag i alla fall.Ja du har helt rät man måste tvinga sig själv men det är inte så lätt att tvinga sig själv när man är själv man behöver nån som kan hjälpa till att tvinga sig själv kanske är man rädd för att resultat inte blir som man har tänkt sig? och hur mer motgångar man får ju svårare blir det ju att tvinga sig själv har jag märkt. Så vad tyckte du om klippet då? fick det dej att tänka till att inget är omöjligt? jag förstår precis känslan man får panik när man står och stampar i livet och inte kommer vidare för både du och jag vet ju att vi är värda ett bättre liv.det var inte så här det skulle bli.
Jag tyckte om klippet och det är så det är, man ska aldrig ge upp, det kan alltid vända runt hörnet!
Angåande att ta tag i saker...det är därför jag säger att man ska välja att göra saker man är intresserad av vad det är, gå med i nåt för att lära sig nytt etc för sin egen skull främst och inte för att skaffa sig vänner. För då tror jag att risken för att bli besviken är mindre coh man har haft roligt under tiden. Och så tror jag att man då visar mer lugn och blir mer attraktiv som vän när inte den andra känner nåt "omedvetet" tvång eller desperation. Utan allt är kravlöst och sökande och man har bara trevligt med nåt man gör tillsammans.
Att få vänner och bekanat tar tid, det är en process...
Em:nä man ska ju aldrig ge upp helt klart men inte så lätt alla gånger tyvärr.Ja du har helt rätt man ska göra saker för sin egen skull och inte för att man så gärna vill bli av med ensamheten för det blir ju lätt så när man går in med för höga förväntningar som du skriver att det blir så fel och man blir ledsen och man känner sig sårad när det inte vart som man hade hoppats på men nåt måste man ju göra för att nån gång komma till det där målet man har i livet och precis som du skriver det är en lång process i livet att börja om på noll och få vännerdet går det är jag övertygad om men det är otroligt svårt har jag märkt en vän är bättre än noll vänner helt klart. :)
