Måndag åter igen
Helst av allt skulle jag vilja bara gå och lägga mej nu och somna så det blev en ny dag igen och hoppas att nästa dag ger nåt mer än den oftast inte gör man går upp jobbar åker hem äter och försöker fördriva kvällen så det blir en ny dag och så där snurrar det runt för det mesta,men man vänjer sig tyvärr men man är dum som bara kastar bort all tid egentligen tänk vad många timmar av sitt liv man bara kastar bort till ingen nytta man ska ju ta vara på sitt liv livet är egentligen ganska kort och då gör man så här av det, det är tragiskt egentligen..ändå fortsätter man så här man ska ju passa på och njuta egentligen gör allt som livet har att erbjuda innan det är för sent.
Ja jag vet det ser så bra ut i text allting men det ska realiseras också ifrån tanke till handling det är det som är det svåra i livet att ta stege över och verkligen göra nåt för ensam är inte stark ensam är svag, svag för att ta tag i saker alltid lättare när man är flera som man "pusha" varandra men vem "pushar" mej? jag själv.. och se hur det har gått hittils.
Det gör så ont när man tänker på det allt jag vill är ju att nån ska bry sig om mej och finnas där på samma sätt som jag ska finnas där för den personen(absolut inte tycka synd om mej)
Livet är för kort för att kastas bort...
Ha det så bra ni kan!
Och bara känslan av att det känns så meningslöst gör det nästan värre. Det är som att kasta penagr i sjön. Man ser hur handen dyker ner i plånboken, tar upp sedlarna och hivar dom rakt in i elden och man ser hjälplöst på..för det finns inget , inget, man kan göra åt det.
Pengar kan man iaf återskapa men inte tid eller liv.
Man kan inte återskapa tid men man kan se framåt och göra nåt bra åt det man har kvar på livet men det är inte lätt jag vet att det känns tungt ibland och helt menningstlöst men vad men vad har man egentligen att förlora på det? man har ju bara att vinna men jag vet det är lätt i text och låter bra men sen i verkligheten så kommer den där spärren fram och man är tillbaks igen på ruta noll. men kanske om man intalar sig det själv så till slut kanske man tror på det själv? för nåt måste man u göra för ingen vill ju ha det så här egentligen man vill ju uppleva kärlek och glädje?
