ENSAM I LIVET

Just nu så känns allt så meningslöst som om det inte är någon mening med något som om man själv står stilla men det andra rör sig som om man står vid sidan om och tittar på och ser hur tiden rinner i väg och man själv står stilla i livet. En hemsk känsla av maktlöshet och frustration när det känns som om jag verkligen försöker men jag kommer ingen vart och resultatet blir att jag anklagar mig själv att det ät mitt fel.

Mitt fel att det är som det är och kanske är det så börjar faktiskt tvivla det är kanske mej det är fel på att jag får skylla mej själv, jag vet faktiskt inte längre hur jag än gör så känns det som om jag kommer tillbaks till ruta noll igen eller att det till och med går på minus.